Nu trappar vi upp...

Det nyttiga levernet som utlovades på nya året har väl gått, med handen på hjärtat, så där. Ena veckan bara nyttigheter, ja, man i princip joggade runt hemma i stugan samtidigt som man tuggade i sig både grönkål och spenat så stjälkarna stod som hötappar i mungiporna. Och så nästa vecka helt annorlunda. Man frossade i godsaker och smaskade från morgon till kväll och inte ett enda motionssteg togs.

I måndags startade Valdemar och jag upp med raw food. Fast egentligen inte frivilligt, för så här var det. Vi hade så rysligt mycket morötter hemma och vi hade tröttnat på morot både på längden och tvären och på rätan och avigan. Jag tänkte i min enfald att det måste väl för bövelen finnas lite morotsgottis som är riktigt nyttigt. Sagt och gjort, jag kastade mig ut på nätet och som bara av en händelse hamnade på raw food godsakssida.

Där hittade jag recept på morotsbullar. Finriva morötter, skal av en apelsin, två matskedar apelsinjuice, mixade nötter, frön och torkad frukt. Och så bara röra ihop och forma till bullar. Mums! Saftiga och läckert goda energibullar. Dessa bör absolut inte förväxlas i kylskåpet med köttbullar ej heller med Kulturtantens berömda nöttoppar.

Dessutom har vi trappat upp Valdemars motionerande så att han nu tar en rask promenad i veckan jämfört med ingen alls som det varit förut. En hundraprocents ökning, inte illa alls. Själv så utvecklas jag verkligen på gymmet och har blivit tjenis med flera av dom andra motionärerna. Så har jag också fått möjligheten att träna småmusklerna på en sådan där vibrationsplatta. När man äntligen lyckats stå upprätt utan att hålla balansen genom att ta stöd mot väggen då uppmärksammar man direkt att det inte bara är benmusklerna som rör sig. Nej, hela ansiktspartiet skakar och guppar runt och när vibrationstiden är ute så är man bombsäker på att man ser ut som en ålderstigen blodhund i fejset...darrningar avtar så småningom...lagom till kvällskaffet...faktiskt...

Tour de ski...

Vem kan missa att det är skidåkning på tv? Absolut ingen då det nästan vareviga dag bjuds på nya tävlingar. Så klart att Valdemar och jag sitter nedsjunkna i dom omklädda fåtöljerna och dricker kaffe och tvingar i oss dom sista, torra saffransbullarna.

Vi hejar på, ropar högt och håller både tummar och tår och verkligen coachar fram dom svenska tävlingsåkarna men det går väl sisådär. Nej, nu ramlade hon i backen! Det ser ut som om han har bakhalt! Eftersom jag har ett gammalt förflutet som skidåkare (vilket vi inte ska gå in på så särskilt mycket just denna gång) så engagerar jag mig så till den milda grad. Och blir uppiggad så det står härliga till...

Det slutade inte bättre än att jag baxade fram mina längdskidor ur boden. Och tog en vända runt åkrarna och det gick som väntat helt strålande underbart bra. Tack och lov att det varken fanns nedförsbackar eller slakmotor för jag hade fullt sjå med att bara dra mig fram i spåret. Bakhalt var bara förnamnet. Fast å andra sidan så var inte skidorna vallade på 30 år men tänk så modernt det är nu för tiden - ovallat alltså.

Nytt i gemet är ju att köra med syrgasmask för att kunna andas bättre och verkligen kunna ge järnet på riktigt under  höghöjdsträning. En sådan borde jag verkligen behövt ha på den tiden det begav sig. Det har dock ryktats om att vissa tyckte att skidåkarna lät som Darth Vader i sina masker och det gjorde ju faktiskt jag också på garanterat varenda skidtävling under min karriär till och med utan Darth Vader-mask. Inget nytt under solen...

Lägga vantarna på något...

Det gäller att klä sig varmt i kylan...

 

 

...med både vantar och raggsockor...

Det gäller att sticka i alla storlekar och modeller...

Garnet tog dock slut så det bidde ett par minivantar...

Att vara ute i god tid...

Nu börjar det klia i fingrarna att få köra ner dom i myllan och gräva och plantera.

Först ut blir dessa begoniaskott som har stått i en liten glasvas hela hösten och bara väntat på att få värme, kärlek och bli nergrävda i näringsrik jord.

Inte kanske bästa blomjorden utan något som blev över från förra årets odlande...

Tycker nog att begonian redan ser ut att ha repat mod och fått tillbaka livsgnistan...

Fortsätter av bara farten med några gängliga pelargoner. Kanske är det i tidigaste laget men kunde bara inte hålla mig längre utan var absolut tvungen att göra en omplantering...

Tomten och grisen vi lämnat vid vår spis dom ville inte åka från vårt blomplanteringsmys..

Tjugondag Knut då kastas granen ut...

Men inte hos oss det kan Ni vara säkra på. Om man år efter år efter år lyckas något så enastående bra med sina granar då kastar man välan inte ut dom helt rått i kylan, va? Granen får helt enkelt stå tills alla, absolut alla, grannbarr har gått hädan och vilar i ro på kammargolvet.

Vi tänker dock hålla på traditionerna och göra precis som alla andra just idag: kasta ut något genom dörren. Fast vi satsar på att äntligen få ut kompressorn som stått i farstun sedan oktober månad. Om den stått i vägen? Inte alls...hmmprf. Om den luktat olja? Absolut inte...hmmprf. Om man tröttnat på den? Tok heller...man har både klappat om den varje gång man trängt sig förbi och till och med julpyntat den med små tomtar och dekorerat med klämmiga ljusslingor...

Men idag ska kompressorn äntligen uuuuut...

Kylskåp på vift...

Valdemar och jag satt nedsjunkna i fåtöljerna och njöt av ett spännande race Formel 1 på tv-n. Tänk att jag på gamla dagar fastnat för den bilsporten (hm?) det hade man aldrig kunnat ana. Det sprakade mysigt från kakelugnen men jag var som vanligt ändå inlindad i ett par sköna filtar och vi offrade oss för dom sista prasslande godisbitarna i julchokladskartongen. Det var då Valdemar myntade dom välbekanta orden : "Tänk om vi skulle baxa in kylskåpet i skafferiet!"

Jag, om inte direkt hoppade högt av glädje, så hakade jag direkt på idén. Det var ju ett ganska välbehövligt projekt men hade liksom stannat av då jag inte trodde att kylskåpet skulle gå in genom den smala skafferidörren medan Valdemar propsade på att det skulle komma in i skafferiet lätt som en plätt. Men nu var det alltså dags...

Egentligen var min kropp redan utarbetad, först på grund av ett par timmars snöskottning och därtill en timmes uppkörning av skidspåret som raskt snöat igen. Snön hade fastnat i trettiocentimeters stora sjok under skidorna och varje tag var som att släpa fram en duktigt tung betongsugga. Mjölksyra var bara förnamnet...

Så satte vi fart! Vi lyfte, släpade och drog och fick väl rätt snart fram skåpet till just den ytterst smala skafferidörren. "Det går aldrig att få in kylskåpet!" ropade jag upphetsat medan Valdemar svarade glatt "Inga problem, Lilla gummann!" och skrattade uppspelt.

Ja, vi testade allt. Jag försökte tränga mig in mellan dörrkarmen och kylskåpet för att lyfta upp det på den 40 cm uppbyggda hyllan på egen hand men insåg att om jag mot förmodan skulle få upp det så skulle jag aldrig någonsin komma ut igen. Ja, tänk vilket öde att bli fast bredvid ett välfyllt kylskåp och ändå inte kunna öppna dörren...

Jag började till och med fundera på om kylskåpet skulle bli stående mitt i dörren för all framtid och vi skulle varken få upp dörren eller kunna nå något över huvud taget i skafferihyllorna...förutom att kunna rafsa åt sig några kryddburkar men hur länge klarar man sig på sådant...

Nu började även Valdemar tappa modet men då kom vi på att vi skulle vicka på skåpet någon centimeter i taget och pressa in smala bräder under och på så sätt liksom lyfta kylskåpet. Jag blev mer och mer nedstämd, det skulle aaaldrig funka. Men vi kämpade på och till sist, efter ett par timmar, lyckades Valdemar helt ofattbart få upp skåpet.



Hör och häpna, här lyckades jag pressa mig in fast med lite hjälp av skohornet förstås...

Nu slipper vi springa ut i farstun för att nå kylskåpet och kunna balansera ut med kroppkakor, paltrester och kokta grisfötter. Nu är skafferiet komplett med kylskåp till vänster och skafferihyllor till höger plus en massa annan bråte på golvet. Och nu finns alla möjligheter i världen att smyga in och obemärkt ta sig en godbit på kvällskvisten utan att Valdemar märker det...detta år börjar verkligen perfekt... 

Tidigt i ottan...

Mina ensamma tidiga morgnar är ett måste för mig. Inbillar mig själv att jag behöver tid för att filosofera och fundera i fullständig koncentration i fullkomlig tystnad för att utvecklas rent mentalt men mest kanske det beror på att jag är lite (?) morgonsur och behöver lite tid för att tina upp innan jag möter mänskligheten...för allas bästa. Och det gör jag bäst i ensamhet...

Jag börjar med att tända i vedspisen. Sju-åtta späntstickor inrullade i några tidningssidor och några halvstora vedklabbar trycks in i spisen och så få fart på elden.

Så plocka fram frukosten och på mala på kaffepannan. Tända ett ljus på köksbordet, starta upp datorn och så är allt klart. Så gör jag mig  själv klar för morgonmys av bästa sort. Jag drar på ett par raggsockor till, sätter mig på fällen på kökssoffan, lägger över mig en filt och tar en över axlarna (som skydd för fönsterdraget) och så bäddar jag med sköna kuddar runt om mig.

Nu börjar det underbart härliga frukostmyset. Men oj, jag måste lägga in mer i spisen. Upp från den sköna filtvärmen för att proppa vedspisen full med ved och så tillbaka till soffan för att bädda ner mig igen.

Jag surfar runt på bloggar och hemsidor och inser så att jag glömt ta med kaffekoppen. Det är bara att kliva upp ur filthögen igen och hämta kaffet för att sedan stoppa om mig under kuddar och filtar.

Väl nerbäddad och inmyst så ringer telefonen. Vilken såklart ligger i kammaren så det är bara att hoppa upp från kökssoffan och toffla iväg för att svara innan Valdemar råkar vakna ur sin skönhetssömn för han behöver den så väl (?). Och sen är det äntligen dags att knö ner sig i soffvärmen igen. Och sedan ska det bara läggas in i spisen och sen fyllas på en påtår kaffe och så det dags att lägga in i spisen och sen...

Till slut är jag så trött att jag lägger mig på kammarsoffan för att vila en stund och precis då när jag sluter mina trötta ögon så hör jag resoluta steg i vindstrappan och jag möts av Valdemars morgonglada tillrop: "Hallå, hallå..."

Morgonstund har guld i mun...

Nytt år nya insatser...

Nyårslöften tycks ligga rätt i tiden nu. Det lovas högt och lågt, vitt och brett och i både slott och koja. Man lovar att gå ner i vikt, äta grönare, sova skönare, motionera mera, springa fortare, ta det lugnare och så vidare i det oändliga. Men hur tänker man? Första januari låg ju inte ens på en måndag...bara en sån sak...

Den stora frågan är vad ska vi lova här hemma på logen? Ska vi köra på något gammalt hederligt beprövat löfte eller hitta den absolut nyaste, ultimata förändringen... 

Möjligen ett löfte om att lägga dom nya rosa springskorna på hyllan. För vem vill slita ner den greppvänliga sulan eller lorta ner dom med asfaltsdamm och äkta genuin åkerlera? Ja, inte jag i alla fall. Kan möjligen ta ner dom då och då för att beundra skodonen och för att damma av dom...

Man kan ju lova att äta rödare i stället för grönare. Rött kött, korvar, linser och så smågottis i alla tänkbara röda nyanser. Så klart att ett par glas rödvin går in i den kategorien...

Sova skönare, det kommer att bli svårt att få till. Mannen som snarkar i tid och otid och så hundskrället Pärlan som envisas med att lägga beslag på tre fjärdedelar av sovytan. Och inte nog med det, också envisas med att vilja gå ut mitt i natten. Ja, hunden alltså, inte Mannen. Det krävs nog att fundera och filura en hel del innan man kommer fram till en skönare sömn.

Man kanske också borde lova att man baxar undan pilatesbollen. För vilka risker tar man ändå inte varje gång man begagnar sig av bollträningen. Mitt bland koncentrerade balansövningar kan man olyckligt nog drutta i backen och råka falla baklänges på spikmattan vilken omedelbart perforerar hela ryggpartiet så man kanske aldrig får av sig spikmattan.

Det kanske blir till att avhålla sig från absolut onödiga nyårslöften. Ingen press, ingen förväntan, inget måste. Bara satsa på ett enkelt liv under korkeken...