Jag släpade mig motvilligt upp på den ranglig stegen med kittburken i högsta hugg och kom ner en vecka senare. Kändes det som i alla fall. Vi jobbade med fönstren timme efter timme, dag efter dag, och gick bara in för att äta. Och så fick vi faktiskt sova några timmar per natt. Fast som på nåder. Liksom.
Kulturtanten stod med stoppuret i hand klockan 06.00 varje morgon och klockade mig när jag äntrade stegen för att se till att jag jobbade mina arbetstimmar ordentligt varje dag. Det kändes som ett riktigt arbetsläger. Och det kändes tungt.
En dag blev jag beskylld för att ha pluggat in hela Asien för hon tyckte att jag varit på toan alldeles för länge. Men jag lovar och svär, jag gjorde det inte (kanske bara sneglade helt snabbt på norra Afrikas öknar).
Dagarna gick. Fönstren blev målade. Vi åt gott och drack gott. Vi hade faktiskt väldans trevligt arbetet till trots. Och jag som varit fullständigt urusel på geografi, skoltiden igenom, blev en riktig hejare på Europas städer och floder. Inget ont som inte har något gott med sig...
Alltså skrattar ihjäl mig varje gång jag läser detta! Är så glad att Kristina aldrig kört med mig på det sättet. Herregud låter nästan som du hamnade i Gulag, Ann!
SvaraRaderaMen tack, äntligen någon som uppskattar detta inlägg. Jovisst, så var det, ingen dans på rosor direkt. Hoppas Du kände igen beskrivningen av Holger. Man kan kalla det en sanning med modifikation. Vi längtar efter Dig. När kommer Du hem? Kram från Lilla moster-gummann
Radera