Årets adventsljusstake...

Så var det hög tid att designa årets adventsljusstake. Gick rätt snabbt då jag använde mig av förra årets val vilken också varit med flera år, faktiskt. En äkta tallkottljusstake kan aldrig någonsin bli fel...

Fram med årets tallkottssamling. Och så leta fram ljus. Snål som jag alltid är så kunde jag inte slösa på mina egna stöpta ljus så jag körde med "ful-ljus" vilka verkligen fyllde sin funktion...

Så letade jag upp den ärvda, gamla kopparbunken och även den egentillverkade, geniala ljushållaren. Den som jag bearbetade i timmar med en gammal borr från början av 1800-talet. Men inte gav jag upp heller, och tack, för det, säger jag bara, tänk bara hur många år den glatt oss här hemma på logen...

Så var det bara att pytsa i tallkottarna i bunken och vips så var ljusstaken klar.

Jag försökte pigga upp det hela med några små äpplen av trä. Jojo, det blev inte så dumt ändå...

Ja, se då kan vi pricka av årets första advent...

Gräset det växer och grödan gror...

...sätt på pannan mor, sätt på pannan mor...

I trädgården är det riktig höst... Höstlöv så långt ögat ser.

 Kala, nakna och höstliga träd och häckar...

 .. men inte alls överallt. På vissa håll i rabatten har det börjat hända grejer...

Här växer det så det knakar. Julgräset, eller vad det kan vara, har verkligen tagit fart och står säkert i blom samtidigt med jultomtens ankomst. Bara en tidsfråga innan det är dags att skörda. Ur led är tiden som man brukar säga...

Den rosa flyttbilen går...

Nu är det dags för flytt. Så här sent på hösten är det hög tid för alla flyttfåglar att dra söderut. Nu flyttar dotra från studentrum till egen lägenhet.

Den rosa vägglampan, en kär släktklenod, är given på flyttlasset.

Kokannan är ett måste, minner om fornstora dar.

 

Ett draperi av äkta plast ska med... så klart.

 

En ouppackad, oemotståndlig och oerhört plastig bordslampa, som en rosa dröm, tar vi också med. Känn ingen sorg Göteborg för nu rullar vi snart in på stadens torg...

Som ett litet ess i rockärmen...

Precis som vad jag befarade så blev ju inte så min hyacintodling någon direkt succe. Är bombsäker på att Kulturtantens hyacint är minst 70 centimeter över havet. Och där står jag med min värdelösa blomlök till ingen nytta alls...

Amaryllis i  skrubben...

Men när nu Kulturtanten kommer hemdragandes med sin bautahyacint lagom till jul så ska Ni inte tro att jag står där blank i ögonen, med gråten i halsen och skrapar i gruset, nej, tok heller, jag har liksom ett litet ess i rockärmen. Inte för att jag direkt är någon pokerspelare av stora mått utan jag höll mig mest till Svälta räv och var väl bevandrad i kortspelet Spader dam när det begav sig. Esset är nämligen den amaryllis som jag i lönndom fött upp. Den där löken som jag bara som av en händelse kom på att jag hade satt ner i rabatten och som jag snabbt fick fram under det täta granristäcket och som jag raskt tryckte ner i en kruka.

Efter några dagar i köksfönstret...växer som ogräs, faktiskt...

Amaryllislöken blev brutalt inkastad i skrubben och glömdes så totalt bort. Härom dagen rotade jag fram den och se på tusan, det hade framkommit lite grönt längst upp. Genast tog jag fram den och placerade den i köksfönstret för att den skulle få chans till dagsljus (nåja, den varan ser man inte så mycket av nu för tiden men man gör vad man kan).

Så nu undrar jag vem som kommer att stå där med mössan i hand när vi ska jämföra våra lökodlingar, Kulturtanten och jag, man kan ju nästan säga att det är liksom jag som har trumf på hand...eller...

Är det tomtebobarnen möjligen?

Det här är verkligen på gränsen vad man får plocka fram nästan en hel vecka innan första advent men gör man fynd på loppis så gör man...och då kan inget stoppa en...

 

Fast vem säger att detta är något juligt över huvud taget? Bara en liten gran och några små flugsvampar i all sin enkelhet...

Men hokus pokus filiokus, vad händer här? Några småljus tas fram och vips så förvandlas svamparna till små ljusstakar...

Jag har i åratal varit så himla förtjust i svampar och då allra helst flugsvampar men alla har liksom varit i sådant hiskeligt falskt material. Men idag hade jag den stora lyckan att hitta dessa fantastiska svampar. I äkta trä, tunga som värsta vedklabben, möjligen gjorda i ek, eller kanske ändå inte, men strunt i det. Dom var så underbara och fullkomligt förunderligt vackra så jag rev åt mig dom på direkten så inte någon annan sniken tant skulle kasta sig över "mina" svampar.

 

Ville bara tipsa lite grann. Kanske någon känner sig sugen på att hämta in ett par vedklabbar och tälja till några dekorativa svampar, jag säger bara lycka till. Men nu åker allt tillbaka i lådan...på heder och samvete...

Advent kommer snart...

Hög tid att rigga för första advent.

Alla röda små kulljusstakar måste givetvis fram. Vet inte om det blir dessa röda ljus eller om jag ska införskaffa gamla hederliga vita julgransljus. Man kanske kan hoppas på några hemstöpta då vissa i släkten envisas med att göra hemkörda ljus...
 

Tomtetallriken har också sin självklara plats i det Kulturtantska palatset...

Och så pappa Anders egentillverkade adventsljusstake. Näst intill omöjligt att få alla stearinljusen att stå helt raka, kan bero på dom vinda snedborrade hålen. Vet inte riktigt om jag ska ha den naturell eller hur jag ska dekorera den. I barndomens år var den alltid inslagen i lingonris. Men varför inte att slå in den i kraftig ugnsfolie? Den kommer säkerligen att skina ikapp med dom tusen tända juleljusen...

Glöggandet går vidare...

Man hinner lagom svälja sista glöggslurken så är det bara att sätta fart med nästa glöggprojekt. Ingen ro och ingen vila. Tranbärsglögg kom nästa experiment att heta. Som bara av en händelse hade man just kommit hem från en tur på gungflyet och glad i hågen skuttat fram på gården med den sedvanliga yoghurtburken fylld av tranbär i hand.

Alltså, man behöver: färskplockade tranbär, koncentrerad tranbärsdricka, rörsocker, färskriven ingefära, limeblad och så då en skvätt vatten. I med allt i en kastrull och så skulle det koka upp.

Jag tyckte att tranbären inte liksom mosade ihop sig självmant utan jag gick loss på dom med en gammal slev och pressade sönder dom så det stänkte och slafsade över hela spisen. Och så kokade jag en stund till. Skvalpade runt med sleven i kastrullen och sa för mig själv: "Jisses, vilket blask. Säg inte att jag har misslyckats igen?"

Jag ropade in Valdemar som stått i snickarboden hela eftermiddagen, pysslat, donat och haft det lugnt och skönt. "Skynda dig in, det är dags för glöggprovningen!" Och jag ljuger inte det minsta när jag säger att så fort har aldrig Valdemar transporterat sig in från uthuset. För se, lite sötsliskig glögg det har han aldrig någonsin tackat nej till. Jag fasade inför avsmakningen och var beredd på ett mycket lågt resultat. Men ack, vad jag bedrog mig, glöggen var helt underbar. Valdemar ropade högt av glädje: "Jösses, Lilla gummann, den här glöggen får faktiskt hela 8 sötmandlar! Och hade du stjälpt i en skvätt vodka så hade nog glöggen kommit upp i 10 sötmandlar!"

Ja, jag säger då det, den glöggen satt där den skulle. Möjligen kände man sig lite snurrig efter fyra glas av den absolut vodkabefriade glöggen men tänk då bara på hur man vinglat och gungat runt ute på flyet hela förmiddagen...så det var nog bara lite efterdyningar...skulle jag tro...

Rapport från en trött hyacintlök...

Tomteluva som passar i alla väder...

Egentligen känns det lite snöpligt att berätta om min hyacintodling. Den funkar inte alls. Totalt värdelös faktiskt. Hur mycket jag än vill registrera alla förändringar i vasen så finns inte mycket att notera. Några enstaka smala, veka och sladdriga rottråd möjligen eller att löken känns lite mjuk kanske. Undrar om Kulturtanten hann in i Lilla stugan och byta ut hyacintlöken mot en urgammal, simpel, halvsnuskig rödlök som hon hittat längst ner i skafferiet, innan hon hoppade in i bilen och for hem? Hon kan nämligen vara listig som en räv när det verkligen gäller...



...kanske en luva av vättemodell...

Häromdagen tittade jag till som av en händelse och fick se hela vasen full av rötter, yippie, tänkte jag, men när jag lyfte på hatten fanns där absolut ingenting. I vilket fall som helst så bryter jag inte  ihop för det. Nej, jag har nya och spännande idéer. Så klart. Om nu inte hyacintlöken vill växa och förgylla vår tillvaro, som så det brukas enligt gammal hederlig tradition med just sådana julväxter, så får jag helt enkelt hjälpa till lite på traven. Jag piggar helt enkelt upp löken med att byta hattar lite då och då. Vem kan tacka nej till en hemstickad toppluva? Ja, inte jag i alla fall...och framåt julhelgen kanske jag hänger på ett lösskägg...på hyacinten alltså...själv håller jag till godo med min alldeles egna oönskade mustasch...

 Eller varför inte slå till på en rejäl raggsockslook...

Stöpt i samma form...

Jag var på ljusstöpningskurs i helgen. Tro´t eller ej. Vanligtvis brukar jag ju ha ångest och oro inför allehanda hantverkskurser, ja, den där ständigt nervösa känslan - kommer jag att få en black-out, eller hur kommer det att gå?

Den här gången kände jag mig tämligen stabil då kursen hölls hemma hos Storasyster Yster, en väl rutinerad ljusstöperska och tillika god vän. Med på kursen fanns även hennes yngsta dotter, Fröken Blom, även hon med många års stöpande i ryggsäcken. Och så jag då som inte stöpt ljus på 45 år. Jojomen, så kan det gå. Syster Yster hade knutit vekar, dukat fram bunkar och kastruller, smält stearin och förberett absolut allt i själva stöpningslokalen så det var bara att ge sig i kast med stöpandet.

Jag hade tänkt prova på lite julgransljusstora skapelser vilka jag inbillade mig höra till den absolut lättaste varianten. Dessa fixade jag faktiskt helt galant och Syster Yster tyckte till och med att jag skulle försöka mig på små grenljus också. Även denna bedrift klarade jag av tack vare stöttning från bägge mina medstöperskor.

Fröken Blom, vars känsla för ljusstöpning liksom satt i ryggmärgen på henne, hon gjorde alla möjliga slags grenljus som hon jonglerade med helt smidigt och lätt, hon hade ett verkligt schwung i själva doppningsmomentet och hon fick till ett alldeles underbart resultat. Syster Yster trippade omkring och servade oss, pytsade i en vattskvätt då och då eller kanske lite mer stearin, hon karvade bort oönskade stearinkluttar och lärde ut både det ena och det andra i ljusstöpningens svåra gåta.

Ja, rackarn´s, det gick faktiskt upp ett och annat liljeholmens denna mörka novembersöndag med så många ljus. En sådan härlig ljusstöpningskurs borde alla prova på, för kan jag så kan alla...

Matlådan...

Klockan närmade sig tolv och lunchen var ett faktum, magen kurrade och jag rusade till köket för iordningställa min medhavda, näringsriktiga, lunchlåda. Kollade in arbetskamratens låda och den såg rent gudomlig ut och jag blev bara mer och mer sugen på mat.

Fick snabbt fram min stora, stora lunchlåda och rev av locket...

... men vad skådade mitt norra öga? Kan inte direkt säga att det vattnades i munnen efter första anblicken. En mycket liten klick rotmos låg och skvalpade i ena hörnet och förövrigt en något skrumpen korvsnutt. Varför så stor låda till så lite mat?

Vet inte om matlådan till i morgon heller blir någon kulinarisk upplevelse... Två väldigt tunna skivor blodpudding som förgylls av 33 nyplockade tranbär... Man kan inte lyckas jämnt men är man hungrig smakar allt gott...

Vi på logen virkar...

Hela Sverige bakar, syr och tillreder desserter, på TV alltså. I andra medier virkas det så till den milda grad att alla, och då menar jag verkligen alla, kommer att knalla runt i hemgjorda luvor, hemvirkade vantar, väskor i mormorsrutor och snart, mycket snart, kommer nog den första virkade anoraken att dyka upp...

Här ska virkas minsann. Hittar lite grått garn och några nystan rosa. Blir perfekt att virka några rutor i. Vad det ska bli? Bara att vänta och se hur det hela utvecklar sej...

I dagsläget ser det ut som en väldigt smal halsduk..

Eller kanske börjar det se ut som en gammal hederlig långsjal dock väldigt smal... Men om man lindar den en åtta, tio varv runt halsen så kommer den nog att värma gott... Då kan jag inte ligga här på latsidan, nej, nu gäller det att få upp farten på virkkroken... för vem tackar nej till en långsjal...

Skogen är full av lingonben...

Idag gav jag mig ut i skogen i duggregnet. En kasse med lingonris skulle obönhörligen plockas inför den kommande adventhelgens fullkomligt underbara lingonkransar. Mamma Gertrud tog lingonriskransarna på stort allvar. Hon plockade lingonris i flera dagar. Så "bäddade" hon på köksgolvet med åtskilliga lager med gamla tidningar och lade så ut allt ris och så satt hon där på golvet och band kransar. Skulle tro att en krans tog sisådär ett par timmar...eller mer...tur att hon var synnerligen vig och gymnastisk ända upp i 80-årsåldern för det gäller ju på att sitta på golvet så länge...

Lingonriskrans ihopsnörpt på cirka en kvart...av Lilla gummann så klart...

Nu kom jag osökt in på en episod från när barnen var små och det var dags att binda lingonkransar inför luciafesten i Missionshuset nere i byn. Jag blev tillfrågad om jag kunde bidra med att par kassar med lingonris vilket jag så klart svarade ja på. Glömde så klart bort det hela och kom inte ihåg det hela förrän kvällen innan själva kransbindningen. Jag störtade ut i skogen i kolmörkret med ficklampan i högsta hugg. Mörkrädd som jag är så kan jag lova att dom kassarna fylldes mycket snabbt. Jag slet och drog helt ursinnigt i den mörka skogen. Visst, en hel del rötter och annat krafs kom med i kassarna men vem brydde sig i den sena timmen? Inte jag i alla fall.

 

Nästa kväll packade jag in både ungar och lingonrispåsar i bilen och körde ner till byn. Jag tänkte i mitt stilla sinne att jag aldrig någonsin skulle kunna visa mig någon mer gång nere i byn med tanke på det fruktansvärt slarvigt plockade lingonriset. Dagen efter kom en av ledarna och tackade för det fina lingonriset. Va?! Jag stammade fram: "Nej, men, nu skojar du väl?". Nej, hon vidhöll att riset varit kanonbra.

Jag funderade fram och tillbaka och jag fattade ingenting förrän nästa dag då Mamma Gertrud berättade att hon hittat två kassar med lingonris utanför Stora stugan som såg så slarvig ut så hon hade tagit in riset och rensat bort alla rötter och skruttigt skräp, stora härvor av ljung och ormbunkar av sällan skådat slag, och klippt ner lingonriset till perfekta små buketter som gjorda för att binda kransar med. Man brukar ju säga "Sådan mor, sådan dotter." men se det stämde inte alls på oss två...inte den gången i alla fall...

Novemberkaktus

Novemberkaktusen är praktfullare än någonsin. Trogen som en gammal get blommar den varje år vid den här tiden.

Kaktus som blommar i november måste väl vara en novemberkaktus, eller... Men om den skulle börja blomma i oktober, är det då en oktoberkaktus...

Blommar så det står härliga till.

Och fler blommor kommer det att bli framöver. Blomsterprakten kommer antagligen att räcka ända in i advent kanske möjligtvis ända fram till påsk men måste det väl ändå räknas till påskkaktussläktet...

Glöggprovning á la Lilla stugan...

Jag och Valdemar har efter mycken diskussion enats om att köra glöggprovningar ända fram till jul. Morgon, middag, kväll, varje dag ända fram till julaftonen då vi verkligen slår på stort och gör ett sjusärdeles hopkok av alla glöggslattarna. Kan bli en tung dag...så eventuellt får vi nog hoppa över den sista blandningen...för rikets bästa.

Första glöggen kom att bli en gammal hederlig clementinglögg, jo, minsann, men jag tog apelsiner faktiskt, för det stod i receptet att denna variant också var godkänd. Ner med stjärnanis, kanelstång, pomeransskal, kardemummakärnor i den pressade apelsinsaften tillsammans med lite vatten.

Glöggen skulle sjuda i 5-10 minuter och så skulle man smaka av med lite socker. Och det kan jag lova att jag gjorde, pytsade i rejält med socker och så var det klart. Jag serverade Valdemar en rykande het glöggmugg och så satt vi där framför kakelugnsbrasan och myste.

Valdemars bedömning: ynka 3 sötmandlar av 10 möjliga. Nåja, inget förvånansvärt resultat då man faktiskt lika bra kan ta den glöggen som morgonjuice. Man bara kan förenkla det hela genom att hälla upp ett glas apelsinjuice, kasta ner lite stjärnanis, kanelstång och några kardemummakärnor, skaka om lite grann och vips så har man både morgonjuice och glögg på ett och samma bräde. Kan det bli så mycket bättre...

Hyacintjakten går vidare...

Så har det då gått en tid sedan Lilla gummann antog utmaningen med hyacintracet. Vad har hänt sedan sist?

Inte mycket. Inget sprinterlopp att tala om, liknar mera ett maraton. Nåväl, lite rötter har tittat fram så än finns det liv i löken...

 Lyfter på hatten för att kolla in. Här har det inte hänt ett skit.

Bara på med dumstruten och lägga sig soffan och bida sin tid. Kanske händer det grejer i morgon...om man har tur...