Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 20 november 2015

Inget piggar upp såsom...

...en hederlig, regelrätt råttjakt. Det var precis vad som hände oss häromdagen. Vi hade visserligen både hört och anat vissa krafsningar men inte riktigt gått till botten med det. Personligen tycker jag om lite gnagningar i väggarna lite då och då, det känns riktigt hemtrevligt och man behöver aldrig känna sig ensam. Valdemar däremot vägrar tycka att råttorna är ganska gulliga...


En morgon när jag vacklade ner för vindstrappen hörde jag att något liksom sprang iväg, inte som förut i väggen utan nu direkt på golvet. Men nej, sa Valdemar, när jag berättade om händelsen i ottan, nej, det var nog bara en hörselhägring, trodde han, ja. Men nästa dag förnimmade han också råttan och genast laddades två råttfällor och placerades på lämpliga ställen. Och vi väntade och väntade...

På eftermiddagen ser jag plötsligt råttan komma rusande på kammargolvet följandes golvlisten för att sedan tvärnita under skänken. Jag ropade på Valdemar: "Kom genast, det är dags för råttjakt!" och Valdemar kom sladdandes i ullstrumporna från köket motvilligt skild från kaffekoppen och Dagens Industri.


 Enligt gamla traditioner - lägg ut enris så kommer inte råttorna in...
Jag fick fram stora piassavakvasten och försökte mota fram råttan i riktning mot Valdemar som öppnade alla dörrarna ut och gjorde en naturlig vägvisare med en rullad trasmatta plus spikmattan som han råkat greppa bakom skänken. Men nej, råttan var oerhört svårfångad och synnerligen svårmanövrerad. Den for fram och tillbaka som en galning, bakom tv-n, bakom soffan och så, enligt Valdemars egna ord, "for fram som ett jehu rakt mot väggen och försvann rakt genom den"...

Kvällen kom och vi hörde då och då några retsamma knaster i väggarna, än här än där, men inget mer hände. På morgonsidan hörde jag ett vansinnigt krafsande och sen blev det alldeles tyst. Jag väckte Valdemar och väste i ena mungipan: "Vi måste ner och kolla råttfällorna!" vilket vi också gjorde. Mycket riktigt, strax vid timmerväggen så hade en råtta fastnar i fällan och bakom fåtöljen satt ännu en fast som i ett skruvstäd. Jag vittjade fällorna och Valdemar betade på igen och vi kände oss så tacksamma och glada. Men jakten går vidare...

4 kommentarer:

  1. Ni gör precis som vi då....fångar de små mjuka varelserna med fällor preparerade med ost. Fast jag klarar inte av att ta bort dem ur fällorna, tur att maken klarar det :) Hittills har vi fångat en som fixat sig ett hål rätt ner under husgrunden, en fastnade i fällan i det rum som ska bli det nya badrummet och igår slog fällan ner över en som tagit sig in under diskbänken. Fortfarande hör vi krafsande ljud i väggen bakom vardagsrumssoffan och det är ju nu när kylan kommer utomhus som de också vill kura inne i värmen. Risken finns att det blir fällor att tömma från små döda möss även fast jag försöker tala om för dem att de måste hitta husrum och mat någon annanstans än hos oss.
    Ha en fin lördag!
    Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. För min del får dom gärna vara kvar bara dom håller sig i väggarna och inte löper omkring på golven...annars så har vi fått tre råttor i fällorna...

      Radera
  2. Verkar som råttorna drar sig inomhus nu. I hönshuset gillar de särskilt att vara och katten Ture har tagit som sin livsuppgift att hålla ordning. Ibland övernattar han vid råtthålet tillsammans med alla hönsen som inte bryr sig ett dugg om honom.
    Inomhus har de inte tagit sig ännu, men man får vara beredd på allt.
    Lycka till i fortsatta jakten!
    Anette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu har vi enris nerstucket runt hela huset. Kanske vi kan stoppa råttornas framfart i och med detta...vi ger inte upp i första taget...

      Radera