I ett svagt ögonblick i höstas så lovade jag att OM det blev
snö till vintern så skulle jag ta upp det här med skidåkningen. Den har ju
legat nere de sista ljuva 28 åren. Och varför jag lovade detta var att jag
precis läst i tidningen att det ABSOLUT INTE skulle bli någon riktigt vinter
att vänta. Så jag log i mjugg åt mitt löfte. Kände mig rätt tuff och modig.
Fast jag egentligen inte alls var det. Men jag hade ju liksom facit i hand.
Trodde jag, ja! Men ack, vad jag bedrog mig. Snön vräker ner
dagarna i ända. Vinden viner och bildar höga drivor. Snödjupet är nu minst 1,30 m. Känns det som i
alla fall. Och nu finns det liksom ingen återvändo. Så jag stegade uppför den
rangliga bodtrappen och hakade ner skidor och stavar. Jag plockade fram den
gamla, malätna skiddräkten och trängde på mig den med stort besvär. Valde ut en
matchande toppluva. Stoppade lite druvsocker i bröstfickan. Knöt på mig
pjäxorna. Så var allt klart!!!
Nu väntar jag bara på inspirationen…
Den kommer...
SvaraRadera