Klockan klämtar för dig

Storhelger och jag går inte alls ihop. Man kan lätt drabbas av nedstämdhet. Och trötthet. Och förtvivlan. Visst, man kan köpa hem en massa mat och försöka röra ihop något ätbart. Och om det verkligen gäller skulle man nog kunna svida om från säckiga mysbyxor och hemstickade raggsockor till paljettklänning och värsta klackskorna. Det svåra blir ju att hålla sig vaken till efter tolv. Med tanke på att en annan aldrig somnar senare än kvart över nio.

Om man nu nödvändigtvis absolut måste vara vaken till tolv får man väl lägga upp dagens schema så att man på bästa sätt ska orka med kvällen och del av natten. Sova middag. Så får det bli. En liten tupplur efter maten är ju inget man säger nej till. Nej, det är bara att tacka och ta emot.

För säkerhets skull ska jag nog gå ut på logen och leta fram den stora 40-kilos tunga gjutjärnsklockan som jag fick i 30-årspresent av några goda grannar. Jag passar på att ringa lite i den i tretaget på eftermiddagen. Då har man ju i alla fall hört nyårsklockan ringa. Tar man sen ett glas bubbel, eller två, eller kanske tre, så har man ju klarat av nyårsfirandet. Hurra! Då kan man ju få gå och lägga sig klockan nio.

Hur påhittig kan man bli?

Mina nyårslöften: börja motionera, bli piggare, inte vara så deprimerad, kurera mig från min sociala fobi. Så var det sagt. Ta det inte så allvarligt för jag höll faktiskt fingrarna i kors bakom ryggen. Och då gills det ju inte. Men uppriktigt sagt så ska jag göra så gott jag kan. Men jag lovar inget!

Så vad kan man säga? Gott nytt år! Eller God natt!