Vilket drag...

Arbetet med att ta rätt på lövträden ute på badön fortskrider. Nu har dock isen så gott som givit upp så ingen traktor kan ta sig ner till ön. Men inte ger vi upp för det heller. Jag förslog att vi helt rått skulle dra fram den gamla slaktkälken och med den frakta över veden. Valdemar slog sig för knäna och skrattade och skrockade. Han ropade: "Nej, jag tror att nu går skam på torra land. Slaktkälken??? Frakta över veden? Över min döda kropp!"

En dag när Valdemar hade viktiga och brådskande ärenden inne i stan så slog jag till. Jag rusade upp till lidret och där under såskäppor, några fiskenät och en gammal sädestunna fann jag den. Den gamla, men ack, så kära, slaktkälken...

Jag drog med mig den till ön och så lassade jag på och spände dragrepet runt magen och så satte jag fart över den svaga isen. Jag kan bara säga att det gick alldeles utmärkt. Lass efter lass drogs över isen och vedtraven på åkern växte. Sakta men säkert...

Nu för tiden drar vi slaktkälken fram och tillbaka hela dagarna. Ja, "vi" sa jag och det stämmer till hundra procent. Valdemar och jag löper som galningar över den opålitliga isen. Han skrattar och är på ett strålande humör. Med jämna mellanrum torkar han svetten ur pannan och frustar fram: "Vilken rackarn´s tur att jag kom på det här med slaktkälken..."

 

Jag ler i tysthet bakom den malätna fuskpolon...