Att hålla vikten...

Så här års bakar jag faktiskt en och annan kaka för att glädja mina kära familjemedlemmar och eftersom jag är ett hängivet fan till Ernst, ja, Ni vet ju vem, så håller jag mig benhårt till hans pålitliga recept. Häromdagen rörde jag till exempel ihop kanelhjärtan som resulterade i mycket goda men, ackackack, så hårda kakor.

Tidigt fjärde advent-morgonen så satte jag fart med nästa projekt - "Ullas farmors havrekex" med liv och lust. Jag rörde ihop smör, socker, mjöl, havregryn och kaffegrädde men degen liknade mest en förarglig smet. Valdemar smög förbi, kastade en hastig blick ner i bunken och fnös: "Har du inte vägt alla ingredienserna ordentligt?"

Han är så jobbig Valdemar, på gamla dagar har han nämligen blivit så onormalt nitisk vad det gäller att väga varor av olika sort. Det hela började med att jag tvingades till att låna ut min fin-hushållsvåg till yngsta dotra och vi var våglösa under lång tid tills vi fick överta Kulturtantens svärmors digitala hushållsvåg. Det var då Valdemar kastade sig över denna våg och vägrade därefter släppa den ur sikte. Nu skulle allt obönhörligen vägas. Fast jag trilskades och bråkade och vägrade vara med på noterna. Jag är ju en slarv- och fusk-maja och vill bara mäta upp liksom bara som på en höft och helt nonchalant splascha ner en halvmjuk smörklick i bakbunken, strössla ner enorma mängder havregryn eller skvalpa ner en rejäl skvätt mjölk. 

Nu får man passa på att pyssla i köket när inte Valdemar ser för då kommer han genast löpande med hushållsvågen i högsta hugg och stör mig totalt i skapandet. Ibland tror sig Valdemar, djupt nersjunken i tvfåtöljen, höra att jag rör och baxar bland skålar och decilitermått och ropar med barsk stämma: "Håller du på att baka, eller?" men jag ropar glatt tillbaka: "Nej, tok heller, jag bara julstädar i köksskåpen, sitt du bara och koppla av!" och så kan jag smygbaka helt på eget vis...