Årets första utebad...

Häromdagen startade Valdemar och jag upp arbetet med årsveden. Inte för att vi egentligen behöver ved inför nästa vinter ty vedboden redan är fullproppad med ved så att väggarna riktigt bågnar. Men man följer ju traditionerna... 

Just den här dagen var jag inte riktigt i farten, tråkigt nog, så när Valdemar högtidligt basunerade ut att nu var det minsann dags för skogsarbetet så hoppade jag inte direkt av förtjusning. Tvärtom jag segade och degade och försökte dra ut på tiden allt vad jag kunde men till slut gick det inte längre, fristen var slut. Motvilligt följde jag i Valdemars spår ner till badön med yxan och sågen släpandes efter mig...

Valdemar satte genast fart med att kapa upp de redan nedfallna björkarna och jag startade upp risdragandet. Vi höll till i sjökanten och fick försiktigt kliva på den osäkra isen. Jag jobbade på men hade bara tankarna på när klockan skulle slå tolv och vi skulle få gå hem. Men det var nästan två timmar tills dess...suck...stön...pust...

Helt plötsligt tjoade Valdemar till och jag rusade sta för att se vad som hade hänt. Kom snabbt fram till händelsernas centrum och fick se karln stå i det lårhöga vintervattnet och jämra sig. Isen hade plötsligt gett vika när han kommit farande som ett jehu med motorsågen i högsta hugg.

Jag hasade och kröp fram till sjökanten, det har jag nämligen läst att man ska göra när man vistas på tunna isar, fick ett bra tag i byxlinningen på Valdemar och med ett kraftigt ryck fick jag upp honom på fast mark.

Det var nu jämmerklagan steg ännu högre och Valdemar stapplade hemåt så man riktigt hörde vattnet skvalpa i stövlarna. "Det är så kallt och jag fryser!" ynkade han som ett litet barn. "Jag måste ta av mig stövlarna och hälla ur vattnet annars avlider jag!" fortsatte han sin klagolåt.

"Tok, heller!" ropade jag irriterat till honom "tar du av dig stövlarna  nu så får du aldrig på dom igen. Försök se det hela positivt i stället! Vattnet blir snart varmare och tänk på att det blir som ett praktiskt fotbad och sen väl hemma så kan du nog fila av hälarna med värsta framgången!"

Vi travade hemåt i takt med Valdemars pessimistiska och förtvivlade rop och nästan hemma så utbrast han hulkande: "Jag kommer att få kallbrand det är ett som är säkert!"...

Karln stod i duschen i nära en timme och det var först när varmvattnet tagit sopslut som han behagade komma ut. Sedan rullade han in sig i dubbla filtar och med tre lager raggsockor på dom kalla fötterna låg han och vilade i kammarsoffan. Kvar på köksgolvet låg blöta byxor och strumpor och stövlar som stank starkt av fiskosande dyvatten.

Framåt eftermiddagen masade han sig upp ur soffan och började gräma sig över dom blöta, stinkande stövlarna som jag stoppat fullproppade med tidningspapper. Jag tipsade honom om att hänga upp stövlarna ovanför vedspisen för att dom skulle torka fortare. Och så blev det. Jag fnissade hysteriskt för mig själv när jag tänkte på barndomens skojsiga ramsa: "Mor hänger upp hinkar i taket..." men ändrade den snabbt till: "Valdemar hänger upp stövlar i spisen..." det är tur att man är lättroad. För övrigt var detta ju årets första bad...inte illa alls...och dessutom blev det ju ett kort arbetspass...