Ute på tunn is...

Härom veckan så skulle Valdemar och jag köra hem veden från badön. Som vanligt vid just sådana färder kommer diskussionen upp om huruvida stark och tjock isen är. "Håller verkligen isen på kärret?" oroades Valdemar. "Så klart att den gör!" ropade jag både positivt och energiskt och vi enades om att vi absolut skulle köra hem stockarna från ön.

Den lilla röda, underbara BM Terriern från 1956 var nyriggad med snökedjor så nog skulle vi få bra fäste på det halvisiga  kärret. Tanken var nyfylld med bensin och sitsen var överlagd med en ny, varm och gosig sittdyna så allt var frid och fröjd. Ja, förutom då Valdemars ständiga malande "Kommer verkligen isen att hålla?"

Vi lastade på lass efter lass. För varje gång vi körde över kärret så knakade det mer och mer i isen. Valdemar blev osäkrare för varje tur men jag lugnade honom med "Klart att isen håller!!" och så slängde jag en romantisk slängkyss till honom där han satt på traktorn med mössan på svaj. Allt för att förhöja stämningen...

Och så körde vi...rätt ner i det vattenfyllda kärret...Ridå...

Vi turades om att försöka köra upp traktorn ur ishålet men ju mer vi gasade ju mer sjönk vi ner i det nu leriga vattnet. Till slut var halva vänstra bakdäcket nere. Valdemar kastade av sig mössan och slet sitt hår. Han hoppade jämfota och skrek "Vi måste ringa efter hjälp" Jag svarade honom lugn och balanserat "Ta det lugnt, jag har varit med om det här förr. Vi måste bara lägga på en massa granris för att få fäste!"

Och vi körde framåt och vi backade, la på mer och mer granris, sköt på och drog. Men däcket sjönk bara ner mer i vattenhålet. Det var då vi började gräva för att skapa en bra körbana för hjulen på vänstra sidan av traktorn. Det var verkligen läskigt att sätta sig på traktorn då den, vid just det tillfället, lutade oroväckande mycket och man riktigt kunde se för sitt inre hur den vickade helt abrupt åt ena sidan. Men man fick offra sig och hoppa upp och sedan bara försöka gasa allt vad man kunde och samtidigt trampa ner diffspärrspedalen...med samma fot samtidigt.

Till slut fick vi upp traktorn!!! Leriga och dyluktande susade vi överlyckliga fram med traktorn runt, runt på åkern. Vi klarade det! Hade isen verkligen hållit? Absolut inte. Löste vi hela problemet med massor av granris? Tveksamt. Kommer jag hädanefter att vidhålla att extremt svaga isar kommer att hålla? Aldrig någonsin...

Nu har både Valdemar och traktorn fått sig ett riktigt tidigt utebad. Det måste välan vara min tur nu...