Detta hände sig i slutet på sextiotalet. Vi hade tittat på vår svartvita teve när det var isdans.
Men så vackert. Tänk att fara fram på isen så stilfullt och fantastiskt. Och
tänk vilka fina, glittrande och glimmande kläder de hade. Syster min och jag studerade det hela mycket
noggrant och vi insåg direkt att detta var absolut något för oss.
Vi hade ju turen att ha en egen isbana. Isen på sjön låg
där trogen vinter efter vinter. Men man måste passa på innan snön lade sig som
ett täcke över isen.
Pappa Anders var med ner till sjön ibland. Han ”band på sig”
sina gamla skridskor, som tagna direkt från 40-talet. Men åka kunde han. Han
var ju gammal bandyspelare. Annars var vi ju ensamma där nere vid sjön och
vi gjorde precis som vi ville. För vem kunde styra oss då månntro? Ingen,
absolut ingen.
Vi ville ju se ut precis som de där vackra isprinsessorna på
teven. Och uppriktigt sagt, hade vi någonsin sett någon med töntiga, noppiga, gamla
elastabyxor på sig? Nej, absolut inte. Dom hade ju tunna, fina, vad vi
tyckte i alla fall, strumpbyxor. Fast på den tiden hette det ju kalasbyxor,
kommer ni ihåg?
Och kalasbyxor det hade ju vi också på oss. Så av med
skidbyxorna och den tunna, nötta, ärvda täckjackan. Och vips så hade vi
förvandlats till helt underbara isprinsessor. Vi åkte och åkte. Piruetter
och vackra hopp. I fantasin alltså. I verkligheten kavade vi väl runt på insidan av skridskorna som vanligt. I vilket fall som helst var ju syster snäppet bättre än jag. Som vanligt.
Vid minus tio-tolv grader då blev det onekligen ganska kyligt med bara knäslitna, tunna kalasbyxor och urtvättad, hemstickad knäpptröja på sig. Så vi fick dra oss hemåt.
Vid minus tio-tolv grader då blev det onekligen ganska kyligt med bara knäslitna, tunna kalasbyxor och urtvättad, hemstickad knäpptröja på sig. Så vi fick dra oss hemåt.
Som av en händelse fick Mamma Gertrud reda på att vi
åkte skridskor i bara kalasbyxorna. Det var väl
förmodligen jag som hade skvallrat. Jag var ju en riktig morsgris. Vi blev tillsagda på skarpen att "några sådana dumheter" fick absolut inte
förekomma. Suck, hur orättvist kunde livet egentligen vara?
Men vem brydde sig egentligen om detta förbud? Inte vi i
alla fall, för nästa gång vi gick ner till sjön så blev det återigen vacker
dans i kalasbyxorna. Vilken underbar syn där nere på sjön. De vackra, graciösa och glittrande isprinsessorna var tillbaka igen...
Idag, söndag 3 februari 2013, drog vi ner till sjön för årets första uppiggande vinterbad. Rustade med yxan för att hacka upp isen. Den fodrade toppluvan satt som ett lock på huvudet. Simglasögonen avtorkade. Om det var kallt? Vet ej, tråkigt nog så hade jag glömt frottéhandduken hemma så vi fick ställa in. Typiskt va, när man var så himla sugen på ett stärkande dopp?
Årets första bad |
Glömt handduken?!
SvaraRaderaFörstår verkligen vilken besvikelse det uteblivna badet blev!
;-)
Ja, det var tråkigt att handduken glömdes hemma. Hm? Men vi får väl se om det blir någon mer chans till vinterbad. Har hört att våren är på väg. Men det kanske bara är ett önsketänkande...
Radera