Strumpstickor, garnnystan och korsstygn

Jag har aldrig, trots mina snart 54 år, deltagit i någon som helst syjunta. Vilket egentligen inte känns särskilt konstigt då mina talanger inom sy-, stick- och virk-områdena är synnerligen bristfälliga. Men något som jag verkligen försökt göra något åt under de senaste tio åren. Faktiskt. Och med ganska gott resultat, tro´t eller ej.

Barndomens syslöjdstimmar var som en tragedi.  Eller kanske komedi. Beroende på hur man uppfattar saker och ting. Mina syfröknar uppfattade i alla fall mig som en ren katastrof. Vilket visade sig i betyget. Syslöjdstvåorna följde mig genom åren som en efterhängsen igel.

Hur kan man sätta en tvåa på dessa underbara alster?

Vem kan glömma vantarna som jag nödvändigtvis skulle sticka i fem-sexan? Maskorna blev så stora så att man med lätthet kunde sticka ut både fingrar och tummar runt hela vanten. Värme-graden i dessa handbeklädnader var förmodligen lika med noll. Jag bara undrar, varför fick just jag det tunnaste garnet? Och dom tjockaste stickorna?

Och hur var det med den där korsstygnsbroderade rosen på högstadiet. Tror att jag höll på med den hela höstterminen i åttan. Jag hade dock en likasinnad kamrat som broderade ännu märkligare än vad jag gjorde. Hennes ros kunde ha fått vem som helst att falla i gråt. Eller kanske i gapskratt. Vi erhöll samma belöning - en tvåa.

Mamma Gertrud kunde allt. Virka, sticka, sy, väva. Lappa och laga på det allra finaste sätt. Hon sydde underbara små klänningar till oss flickor när vi var små. Hon stickade och virkade till våra barn. Det var hon som höll hela familjen med raggsockor. Men efter att  lilla mamma gått bort så blev jag tvungen att ta tag i strumpstickandet. Och se på tusan, jag fick ihop en raggsocka med skaft och häl och allt. Nu har många kilometer (känns det som) raggsocksgarn runnit mellan mina fingrar och många strumpor ligger i korgen. Om dom inte är helt vackra, så är dom i alla fall helt användbara.

Tror att mamma Gertrud skulle vara ganska stolt
om hon såg dessa rejäla raggsockor...

Annars var jag allmänt känd för att vara den som hafsade, fuskade och snörpte ihop saker och ting. Blev jag riktigt frustrerad över resultatet så hände det att jag helt sonika tog fram stora sysaxen och klippte sönder alltihopa och slängde in i vedspisen. Borta!

Syster min, Kulturtanten, var som en fena i syslöjden. Hon virkade de allra vackraste små dukar i de allra tunnaste garner som någonsin funnits. Hon stickade mössor och strumpor helt utan problem redan i åttaårsåldern. Hon gick kurser i vävning och knyppling. Hon broderade och sydde så det glödde i nålarna. Medans lillasyster, alltså jag, Lilla gummann, försökte lära mig fläta med tre trådar fram till trettonårsåldern.

Jag tröstar mig med att man inte kan vara bra på allt. Men då kommer genast frågan upp: vad är jag bra på då? Kanske plocka pinnar i skogen. Sortera tallkottar i olika korgar. Och gräva fram järnskrot i skräphögen i skogen bakom smedjan.

Och det räcker för mig, sa den Lilla gummann och viftade på tårna i de nystickade ullstrumporna…