Rapport från ett dike...

Här kommer en rapport från urskogens smala vintervägar. Dessa smala vägar är aldrig så breda som nu vintertid. Detta låter konstigt men så är det. Positiva men verklighetsbefriade plogchaufförer swischar förbi på vägen i lite över 100km/tim med sina 5 meter breda plogblad. Stackars alla som möter plogen. Och nåde den som inte håller ut ordentligt. Den straffas med i bästa fall en avsliten sidospegel eller i värsta fall en duktigt bucklig sidoplåt.

Jag vet inte om det beror på farten eller bara ett dåligt seende men ofta, alltför ofta, plogas det över dikena och vägarna blir synnerligen breda. Men detta resulterar i åtskilliga dikeskörningar. Jag lider, nästan gråter, när jag kör förbi och ser hjulspår rakt ner i diket. Jag tänker då: Nästa gång är det min tur! Eller tur är ju dumt att säga. 

Efter sista snöfallet inbillar jag mig att minst en plogningstur drogs in. Vägen över dom långa besvärliga gärdena där hade det drivit igen totalt. Var var vägen? Kör jag på åkern? Är detta diket?  Det var alldeles vitt. Man kände att man rent akut drabbats av snöblindhet. Återigen blev jag räddad av den svarta stickmössan. Jag drog ner den över ögonen, kikade fram mellan maskorna och körde framåt på känsla liksom. Och kan ni tro jag klarade färden.

Snöblind

Men man ska inte ropa hej, i morgon ska jag förbi dom förbålda gärdena fyra gånger. Frågan är väl bara: Håller mina nerver för det?