Ljusstake 13 Staffan stalledrängs ljusstake...

Det var en gång för länge, länge sen...på den tiden då mitt loppisliv precis hade börjat. Vi var på väg till ett loppis i storstaden några mil bort. Oj, det var så mycket folk att vi nästan fick lov att slå oss fram. Förmodligen första dagen dom hade julsakerna framtagna. Loppistanterna for fram som värsta huliganerna. Dom kastade sig över ljusstakar, julkulor och fönsterstjärnor. Slet och drog i flaggspel, glitter och girlanger. Två bastanta kvinnor i övre medelåldern kom i bråk om två smällkarameller. Loppischefen fick rycka in och medla tills allting ordnade upp sig och lugnet spred sig över loppislokalen.

Det stod några skamfilade lådor vid sidan längst in på loppiset. Som av en händelse stack jag ner handen i ena lådan, på vinst och förlust, och fick med mig en dammig, konstig bräda upp.

Staffan vattnar sina fålar fem. Jo, jag tackar jag...

Men oj, vad gullig, några hästar i blått och rött. Såg rätt skabbig ut men jag föll för den omedelbart. Med hästbrädan i ett fast grepp travade jag fram och ställde mig i kön. När det var min tur så frågade jag hur mycket den kostade. Mannen i kassan brast ut i gapskratt. Han skrattade så han nästan svalde skägget (var det jultomten i alldeles egen hög person möjligen?). Till slut tog han sig samman och frustade: "Den där brädbiten kan du få för en femma!" och så fortsatte att skratta. Nu skrattade hela kön åt mig så jag tog min skruttiga hästbräda under armen och skyndade mig ut.

 Staffan och favvopållen - lite gamla och skabbiga...
men still going strong...

Det var först när jag kom hem och dammat av loppisfyndet som jag såg vad det egentligen var. Det var en ljusstake med Staffan stalledräng och hans fem fålar. Dom röda och blåa hästarna såg helt underbara ut medan Staffan och den apelgrå hästen såg något malätna ut. Men vad gjorde det? Hästbrädan hade förvandlats till en ljusstake och den var bara min.


Vackra hästar med färg och utsmyckning som gjord av värsta
konstnären...vill man gärna tro i alla fall... 

Mina närmaste kände inte likadant för Staffan och hästarna som jag gjorde. Men en dag läste vi ett julreportage i en inredningstidning och vad fick vi se då, om inte en precis likadan hästljusstake som min. Det var den dagen då Staffan och fålarna fick sin givna hedersplats på finskåpet och har sedan dess alltid plockats fram på första julpyntsdagen. Inte så illa va? Från skabbig bräda för en simpel femma till värsta inredningsljusstaken...