Ljusstake 24 Jul när vi var små...

Pappa Anders såg ut årets julgran i god tid när vi var små. Säkerligen redan under sommarens turer i skogen. Han tog alltid en som skulle gallras bort. Alltså så var inte våra granar särskilt vackra, nej, men synnerligen sällsynta. När han huggit granen fick den stå några dagar inne på logen så slussades den in i kammaren via en tidsfrist på den kalla verandan.

Granen togs in på julaftonen, möjligen dagen innan, men det kom först på senare år. Plastlådan med julpyntet, som stod inne på gamla vinden, togs ner och man kastade sig fram för att börja söka bland skatterna.

Gammal elljusstake från barndomens underbara dagar.
Fungerar fortfarande.

Förr i tiden (?) tillverkades rejäla och hållbara saker.

I jullådan låg det lockiga änglahåret. Jag trodde i många år att det verkligen var riktigt änglahår. Håret var stickigt och vi visste att man inte skulle hålla i det för mycket, men oj, så vackert det var. Så fanns det långa, blänkande "silverhalsbandet". Vilken underbar skatt! Fast det egentligen var ett falskt, typ metallkulhalsband med en vikt på max åtta gram. Vad jag önskat att detta hade varit bara mitt. Silverhalsbandet nådde flera varv runt granen. Med åren försvann dock det silvriga, tråkigt nog, men det var vackert ändå. Varför slängde vi det?

Glitter hade vi så klart. Men ganska så gammalt och ganska så kalt. Men vad gjorde det? Så alla fina kulor som skulle hängas i granen. Varje år fick vi tillsägelser att vara rädd om kulorna och varje år kraschade vi ett stort antal kulor. Mamma Gertrud löpte som ett jehu med sopkvast och skyffel för kulskärvorna blev hiskeligt många och ruskigt vassa efter ett fritt fall från högsta grangrenen.

Fler fina saker fanns längst ner på botten av jullådan. Till exempel flaggspelet. Och så dom fyra stora flaggorna som sattes högst upp strax nedanför stjärnan. Ja, stjärnan var glittrig och silvrig och blev verkligen pricken över iet.

Så fanns nåt mer i lådan, men var det egentligen julpynt? Vi blev tilldelade sådana när vi gick i småskolan, om det var grejer från Röda korset som skulle säljas för välgörande ändamål, kanske. Systern och jag fick varsin rejäl bunt med julstjärnor, eller vad det nu kunde vara, (den som designade detta pynt borde sagt upp sig med omedelbar verkan och flytt från landet illa kvickt). Tråkigt nog hade vi ju inga grannar på nära håll så vi fick ju köpa allihop själva. Därav den stora högen i jullådan.

Ljusslinga till granen hade vi faktiskt. Ordentligt nedlagd i kartongen efter varje julhelg. Men vi var noga med att släcka ner slingan om vi inte var i rummet. Det var ju så på den tiden. Så fort man gick ut ur ett rum så släckte man lampan. Så fort man gick ut ur ett rum så stängde man dörren. Ingen ström skulle slösas. Ingen spisvärme fick läcka ut. I varje fall inte hos oss...

Lilla gummann och Kulturtanten
i mycket unga år på kammarsoffan...

På julaftonen kom också den enda elektriska ljusstaken som vi hade fram. Den stod alltid i kammarfönstret som vette ut mot trädgården. När julgranen var klädd, ljusstaken tänd och när Mamma vecklat ut dom skrynkliga vinteräpplena ur tidningspappret och Pappa värmt glögg på vedspisen och vi systrar satt med glittrande ögon på kammarsoffan och väntade och väntade och väntade, ja, se då var det JUL...

Från oss båda till Er alla en riktigt

GOD JUL!!!