Den snöiga färden...

På grund av ändrade chaufförsrutiner i familjen så blev jag nödd och tvungen att forcera fram vägen från Valdemar hem till Lilla stugan. Det var ingen direkt nöjesfärd kan jag lova. Snön vräkte ned. Det blåste. Halva Sveriges befolkning befann sig just på dom vägarna. Typiskt...

Den stora vägen var oplogad vilket gav synnerligen olämpliga snösträngar i bägge körfälten. Jag kör vanligtvis sakta (=tryggt och omtänksamt) och vill då och då kunna komma undan stressade och irriterade bilister som i princip ligger med huven mot min kofångare (heter det så fortfarande?) och gasar på. Eftersom jag åkt denna väg många gånger så har jag lärt mig exakt var parkeringsplatserna ligger och där jag brukar tillbringa ganska lång tid, faktiskt. Men den oplogade vägen gjorde det svårt att komma av vägen. Först sladda över snösträngen och så dessutom var det så halt att man knappt fick stopp på bilen när man körde undan. 

Jag kan klara mig utan både vinter och snö...
det är en sak som är säker

Långtradarna håller, nu för tiden, absolut inga hastighetsbegränsningar och ligger och trycker precis bakom en, virvlar upp stora snömoln och om dom kände för att bara gasa på skulle dom säkerligen inte ens märka att dom körde över mig och min lilla bil. Otäcka fordon det där...borde förbjudas under dagtid...

Ingen väg var alltså plogad på denna tio mil långa vägsträcka. I takt med att vägen blev mindre och mindre så kunde man ju tillåtas att få sakta ner och den sista milen kunde man bara krypa fram. Här hade det snöat och blåst riktigt duktigt och man fick hålla god uppsikt utifall man skulle tvingas till ett möte på den smala, snöspåriga vägen och bli tvungen att nödlanda i något vattenfyllt dike.

Hem ljuva hem...

Efter några sista sladdningar med bilen så var man hemma. Jag slog av motorn och bara satt och tittade upp mot gården och tackade tyst min lyckliga stjärna för att jag hade klarat mig ända hem. Så fick jag med våld försöka bända loss dom krampaktigt låsta händerna från ratten. Samla ihop väska, mobil, lypsyl och så husnyckeln. Jag hittade allt utom nyckeln. Kanske bara ramlat ner bakom sätet? Icke! Kanske bara hamnat i väskan? Nej, nej! I handskfacket då? Inte alls!

Det blev ett akutsamtal till Valdemar. Hysteriskt hojtade jag in i telefonen: "Har du sett nyckeln till Lilla stugan, möjligen?" "Jajemen", ropade Valdemar tillbaka, "den hänger här på nyckelkroken." Sa Valdemar. Nästan tio mil bort.

Om jag i vanliga fall bara är en allmänt virrig hönshjärna så kände jag mig just då som värsta psykfallet. Helst av allt ville jag bara raskt hoppa ur bilen, ursinnigt slänga iväg bilnyckeln över den snöiga åkern och sen våldsamt kasta mig ner i det djupa, snöiga diket...

Nå, hur gick det då? Efter en knapp halvtimmes letande i vedboden efter extranyckel, så fann jag en. Rostig, dammig men det var en nyckel. Och inte nog med det, det var rätt nyckel. Snabbt in. Tända i spisen och mala på en panna kaffe och försöka lugna mina hårt beprövade nerver...denna dagen ett liv...