Höna Pöna

Jag skulle så gärna vilja ha några höns här på gården. Tänk bara att titta ut genom fönstret och se dom små raringarna gå där ute på åkern och kackla, sprätta och leta mask och bara se underbart lantliga ut. En tupp vore kanske också bra men hur ofta galer dom stollarna egentligen. Alltför ofta eller...

Vem skulle kunna tacka nej till en gyllengul sockerkaka ihopvispad av äkta, hemgjorda ägg, gräddad i vedspisens hetta och uppstjälpt på Faster Veras gamla tallrik? Inte jag i alla fall...

Tackar, tackar lilla hönan, för dom äggen...

När vi var små så var halva lagården fylld av höns. Man var med och matade och plockade ägg, ja, vi tillbringade helt enkelt mycken tid i lagården (vilket kanske kan vara förklaringen till vårt nuvarande kacklande läte). Vi fullkomligt älskade att springa barfota ute i hönsgården, och det att man trampade i hönslortarna och kanske ibland också hamnade i en nygjord sådan så att hönsskiten strilade upp mellan tårna, det gjorde absolut ingenting. Det var i stället bara bra, faktiskt. Ingen behövde någonsin, på den tiden, uppsöka fotvårdare för besvär med fossingarna, nej, minsann, aldrig. Man kunde helt och fullt lita på den hederliga hönsskits-kuren.

Faster Veras bästa sockerkaksfat

Ja, varför skaffar jag inte bara ett gäng hönor till gården då i stället för att gå här och älta, klaga och tjura? Jo, det är nämligen så att Kulturtanten, på gamla dagar, fått en viss misstro till den svenska hönsstammen, inbillar jag mej. Hon tycker att höns är utomordentligt fåniga och vill helst inte befatta sig med sådana kräk. Va?! Jaha, så var det, och nu är det ju så att Kulturtantens ord är min lag. Ja, fattas bara, jag har ju hela mitt liv blivit tuktad av henne så jag fortsätter i dom gamla hjulspåren. Jag får helt enkelt hålla till godo med ett fullständigt virrigt höns...ja, just det - Kulturtanten...