Så gör man ett vindspel...

En jul för några år sedan hamnade mina gamla pepparkaksmått på väggen. Jajemen, i kraftigt och fint snöre hängdes dom upp för allmän beskådan. Mysigt. Fint. Rackar´ns trevligt. Så pass trevligt att dom, så att säga, blev permanenta där på väggen. I flera år, faktiskt.

Härom dagen råkade jag komma åt dom, så dom for som ett gäng slungbollar fram och tillbaka på väggen, vilket resulterade ett kraftigt dammoln.  Host, host...Typiskt alltså, så dammiga dom blivit. Jag skulle bli tvungen att diska av dom. Men, hallå, dom var ju ordentligt ihopknutna med stenhårda knutar. Nej, det skulle bli alldeles för jobbigt. Och nu kommer det riktigt smarta. Jag kom på att jag ju kunde hänga ut dom i äppelträdet så dom blev genomblåsta i den friska vårvinden och så dammet for all sin väg. Vilket jag också gjorde...

Jag gick runt på gården. Plockade lite pinnar som så retsamt fallit ner i blåsten. Krattade upp några vilsekomna löv. Rörde några varv i komposten och skrockade belåtet åt det välförmultnade innehållet.

Det var precis då jag hörde det. Ett dovt skramlade. Ett mjukt metallklirrande. Ett rogivande och nervlugnande läte.

Jag såg mig frågande omkring men hittade inte källan till ljudet. Men följde klirrandet och hamnade frampå gården bredvid det murkna, gamla äppelträdet där pepparkaksmåtten hängde. Pepparkaksmåtten? Ja, just det, det var måtten som blåst ihop och som nu dansade i den friska vinden och frambringade dessa underbara ljud. Jag förstod det direkt. Jag hade uppfunnit ett pepparkaksmåttsvindspel. Utan att jag visste om det. Jag måste verkligen ärvt Pappa Anders fantastiska uppfinningsförmåga...

Vad behövs för alltså att göra detta unika vindspel? Några gamla pepparkaksmått. Rejält snöre. Ett murket äppelträd. Jag säger bara: lycka till...