En het natt...

Detta hände sig i början på vår karriär. Ja, Valdemars och min alltså. Vi hade precis blivit ett par och brukade umgås varannan helg då våra barn var hos sin pappa/mamma. Vi var mest hemma hos mig då jag hade huset som måste hållas varmt och så hade jag ju hand om Mamma Gertrud som vid den tidpunkten bodde i Lilla stugan medan och jag och barnen huserade i den kalla och dragiga Stora stugan.



Mamma Gertruds och Pappa Anders
 fina bröllopstäcke...

Valdemar, stadspojken, butikschefen och polissonen, sadlade genast om när han kom hem till mig och blev en hejare på att skruva isär vattenfiltret när det krånglade, tina alla frusna vattenledningar, hugga ved och kapa och klyva och ständigt hålla på med den tjuriga, gamla traktorn. Ja, han gjorde ett strålande arbete och fick direkt namnet "vaktmästaren" vilket han tog på stort allvar.

Valdemar tyckte nog att vi hade det kallt och besvärligt i huset och så var det nog. Fast på övervåningen där barnen hade sin rum där var det fullt beboeligt då vi hade elelement som spred ganska skaplig värme men på undervåningen var det vedspisen, kaminen och kakelugnen som gällde och det gällde att mata på i spisarna. Ändå levde jag enligt konceptet - håll alla dörrar öppna, ja, kanske inte ytterdörren då, men mellan rummen skulle inga dörrar stängas. Under hela barndomen var dörrarna stängda i huset av anledningen att inte låta värmen sippra ut, det var väl egentligen bara mellan köket och kammaren som man kunde ha dörren på glänt och jag tänkte redan som liten att så skulle jag aldrig någonsin ha det när jag blev stor. Just det, så nu cirkulerade den ganska svala värmen runt...

Under mycket kalla vintrar så gled jag omkring i dubbla raggsockor, fleecetröja och, hör och häpna, termobyxor, visserligen av den tunnaste sorten, men ändå. När termometern gick under minus 25 grader då kunde till och med nattklädseln bestå av termomaterial. Detta gillade inte Valdemar, nej, inte alls. Han tog med mig till IKEA och inhandlade nya täcken till oss. Jag drog mig så klart till avdelningen för lite billigare täcken medan han direkt stegade fram till dom dyra sängkläderna.

Valdemar stod och plockade med täcken och kuddar så det stod härliga till, medan jag svettandes och envist höll fast i ett vitt, fluffigt och fint täcke för 79 kronor, men så hade slutligen Valdemar gjort sitt val. Ett slags kombinationstäcke som i sig innehöll två täcken. Ett tunt täcke - sommartäcke, ett tjockare täcke - vår och höst-täcke och så fanns det möjlighet att liksom knäppa ihop dessa två täcken till ett och i och med detta så hade ett synnerligen värmande vintertäcke vuxit fram. Det var fruktansvärt dyrt, i mina ögon sett i alla fall, men Valdemar halade gladeligen fram plånboken och betalade hela kalaset medans jag gick fram och tillbaka, oroligt vankandes, och mumlade för mig själv: "så himla mycket pengar för några ynka täcken..."...

Gamla, hederliga vaddtäcken.
Har man en gång fått dom över sig
kommer man nästan inte därifrån...

Hemma igen så bäddade vi genast med dom nya täckena och valde naturligtvis vintermodellen, med dom hopknäppta täckena, eftersom frosten låg vit och kall på backen och vi var ju faktiskt inne i mitten på månaden november. Så blev det äntligen dags att gå till sängs. Dom nya täckena var fluffiga och varma men uppförde sig mest som en stel skiva så det var väldigt svårt att liksom vika täcket runt kroppen, som en kålpudding, vilket jag gärna ville göra så inga ovälkomna spöken (finns det några välkomna?) skulle nypa en i tårna eller något sånt.

Natten blev het, och missförstå mig rätt nu, täckena höll faktiskt på att ta livet av oss. Jag vaknade kokhet mitt i natten (och ponera att detta var innan kärringproblemen hade trätt in) tände lampan och tittade ner på Valdemar. Han låg illröd i ansiktet med svetten lackandes i pannan. Jag väckte honom till liv och vi fick med gemensamma krafter riva av påslakanen och plocka isär täckena och nöja oss med typ vår och höstvarianten.

Resten av natten sov vi riktigt bra faktiskt. Täckvärmen var i det närmaste perfekt och det i kombination med det regelbundna pustandet från den dragiga fönstret gjorde sovmiljön komplett. Det var ju så modernt och nyttigt det där att sova för öppet fönster, det hade vi ju i princip alltid gjort även om vi aldrig egentligen öppnat fönstret eller ens förstått hur rätt vi egentligen var. Vad lärde vi oss av detta?  Lägg aldrig locket på, ändra aldrig ett vinnande koncept eller tacka din lyckliga stjärna för Dina varma, mysiga termobyxor...