Spik i foten...

Häromdagen så röjde Valdemar och jag, precis som vanligt. Han höll till i snickarboden, eller vad man nu ska kalla det, och jag rumsterade i vedboden och fläskboden (ja, där man hängde upp det rökta fläsket förr i tiden). Ut med allt skräp och skrot, baxa och släpa. Så sopa undan det värsta. Jag hade dock sådan tur att i fläskboden var det en stor glipa mellan vägg och golv så man kunde lätt fösa ner skräpet däri, ibland har man tur...

Välkommen in i fläskboá...sopat och fint så det förslår...

Så tog jag en tur till Lilla stugboden för att hämta några antika och mycket värdefulla saker. När jag fått famnen full så försökte jag tränga mig fram bland bråten för att ta mig ut och vips så trampade jag på en spik. Aaaajjjjj! Jag ryckte snabbt upp foten för att komma loss. Turligt nog (?) så hade jag foppatofflorna på, visserligen så skyddade dom inte så särskilt bra mot vassa spikar, det upptäckte jag ju snabbt (konstigt, man har ju ändå pungat ut med 49 kronor) men oj, vad dom var bra att samla upp blodet i.

Jag rekommenderar INTE sådana skodon
vid rätning av spikar eller annat fakirarbete...

Jag hoppade in i köket på andra benet, gapandes och skrikandes, ja, nästan snudd på vrålandes, slängde upp den perforerade foten i diskhon, drog av mig den bloddrypande strumpan och spolade så av foten. Jodå, mycket riktigt, ett ordentligt spikhål fanns i trampdynan och Valdemar kom springandes i 110 knyck med stora förbandslådan under armen. Jag ringde omedelbart sjukvårdsupplysningen vilka inte tyckte att det var särskilt upphetsande av att ha en spik foten så jag kunde helt lugnt invänta morgondagen för att då gå till vårdcentralen. Sa dom, ja. Jag låg hela kvällen med våta, kalla omslag och med foten i upphöjt läge, räknade pulsslagen och våndades.

Natten blev lång. Jag vaknade med jämna mellanrum för att kontrollera hur foten mådde. Var den kall? Var den varm? Kunde jag röra på tårna. Fanns den kvar över huvud taget?

Idag gjorde jag en visit på vårdcentralen. Foten studerades noggrant och klämdes ordentligt på, jag fick stelkrampsspruta och penicillin och fick så tillbringa resten av dagen i kammarsoffan med foten i högläge. Kanske jag också borde legat i framstupa sidoläge men då var det så himla svårt att hålla upp benet på kuddarna...

 

Fast denna tio tum stora spiken i min fot den var absolut ingenting i jämförelse med den högaffel som Kulturtanten i unga år högg rätt genom foten, och som faktiskt fortsatte en bra bit ner i backen. På den tiden var det inte aktuellt med någon akutfärd till farbror doktorn heller, nej, nej. Mamma Gertrud sprang bara upp till dynghögen där det växte groblad vilka hon bandagerade Kulturtantens fot med vilket gjorde att hon blev frisk på 18 timmar.

 

Jag hoppas dock att min fot går tillbaka till min vanliga 38:a och att dom prinskorvstjocka tårna minskar avsevärt i storlek...så fort som det bara är möjligt...men några pigga indianhopp runt majbrasan kommer det definitivt inte att bli...

Övningskörning...

Jag har börjat övningsköra. Precis så är det. Vadå, kanske någon tänker, hade inte den människan redan körkort? Eller har hon kört körkortslös i åratal och grundlurat hela polisväsendet, hela svenska samhället och, än värre, hela bygderådet?

Nej, förvisso inte, visserligen har jag haft körkort sedan en himla massa år men nu var det andra fordon jag skulle framföra i den hiskeliga trafiken. Valdemar köpte ju sin drömbil, ja, en sån där stor Volvosort. Stor, hög och fruktansvärt bred. Jag inbillade mig att möjligheten att kunna mötas på våra småvägar var en fullkomlig utopi vilket jag dock totalt missbedömde men ändå, nej, jag kunde faktiskt inte förmå mig att sätta mig bakom ratten på denna kärra. Jag fortsatte brumma fram med min halvrostiga röda maskin.

Så bytte Valdemar till annan bil, bara för min skull. Samma bilsort fast mindre. Samma färg och allt borde varit frid och fröjd men det uppdagades rätt snart att den var nästan lika bred som den förra och att den hade automatväxel den också. Jag som tycker sådana växlar är för rena rama överklassen. Jag vet att alla Ni andra kör med automatväxlar både högt och lågt men jag är en gammalmodig varelse och har oerhört svårt för nymodigheter.

Men en dag så bestämde jag mig för att det vore väl den om inte jag också skulle kunna köra den bilen. Och så började övningskörningen. Tidigt på morgnarna kör vi in till stan och till vår bästa övningskörbana - den stora parkeringen vid köpcentret. Inte en enda bil finns på området så det enda jag kan frontalkrocka med är vagnskurerna och papperskorgarna och det är väl inte så mycket att bråka om...tycker jag ja...

Det går sisådär, men jag längtar faktiskt tillbaka till den gamla Amazonen i ungdomens dagar där man hade en rejäl växelspak och man klart och tydligt, med bara en hastig blick, kunde se vilken växel man hade i. Det var tider det...

Tomma tunnor skramlar mest...

Valdemar jobbar och sliter vareviga dag. Han städar i bodarna, kör till tippen, kastar runt med jordsäckar, spikar fågelholkar, utför vissa uppdrag åt mig och tar verkligt supersnabba fikaraster för att inte missa dyrbar arbetstid.

 

På eftermiddagen fick han en utomordentligt bra idé. Han skulle fixa en slang i botten på regntunnan så att man på ett praktiskt sätt skulle få upp vattnet utan att behöva bli tvungen att dyka rätt ner. Och helt plötsligt så kastar Valdemar sig huvudstupa ner i tunnan. Jag skrek rätt ut för jag blev ju livrädd att karl´n skulle fastna och jag skulle bli tvungen att ringa räddningstjänsten för att få loss honom.

Men Valdemar, han vägrade komma ut ur tunnan utan låg där i godan ro och skruvade och skruvade. Hur länge som helst tyckte jag... ja, synnerligen märkligt...

Fast jag drog mig till minnes den grekiska filosofen Diogenes som faktiskt bodde i en tunna på stranden. Enligt en gammal anekdot så kom Alexander den store för att hälsa på filosofen och frågade om det fanns något som han kunde göra för honom. Ja, svarade Diogenes, du kan flytta dig för du skymmer solen.

Även om just detta hände redan 400 år före Kr så tog jag det säkra före det osäkra, jag tog ett par steg därifrån och lät solen lysa på både tunnan och Valdemar...

Liljekonvaljkruka...

Dagens loppisfynd.

Två liljekonvaljekrukor av äkta Gustafsbergsporslin.

Krukorna kommer att göra sej bra i köksfönstret med stora blommande pelargoner i.
 

Fick även med mej två lustiga mässingstrattar. Vet inte riktigt vad dom är tänkta till men snygga så det förslår.

Kan det möjligtvis vara blomvaser, ljusstakar eller kanske rent av enkla jakthorn.  

Nybyggt insektshotell...

Jag slog på stort och skapade ett insektshotell. Nåja, jag hittade inte på det själv utan snodde idén helt rått från Lantliv trädgård och sparade därmed hundratals kronor. Och inte gjorde jag så mycket själv heller om sanningen ska fram. Jag lämnade nämligen ritningen till min ständiga vapendragare Valdemar och vips så var det klart.

Fem rum finns att hyra. Alla med olika inredningsstil. Rustikt. Luftigt. Träsmak. Kottigt. Stentufft. Det finns något för alla...

 

Fast egentligen så förstår jag inte varför jag lägger ner sådan tid och kraft på att göra något sånt här. För handen på hjärtat, hur gick det förra året?

 

Hur många humlor flyttade in i mina humlebon förra sommaren? Inte en enda. Hur många bin installerade sig i den ombyggda fågelstugan, månntro? Absolut ingen. Maken till bortskämda flygfän får man leta efter...

Egoistisk mat...

Den veckotraditionella tantträffen hölls denna gången i Jäders bruk några stenkast utanför Arboga. Efter en 90 minuters härlig promenad på natursköna vägar längs Arbogaån så var det dags för att äntra herrgården för en ekologisk lunch.

Tantmaffian, fast utan Hella som var upptagen på annat håll och
så jag då som så vanligt var lite bakom...

Inne i den ekologiska lilla butiken blev vi informerade om både det ena och det andra. Vi blev erinrade om att man skulle inte bara äta, tycka att det är gott och bli mätta, nej, man måste äta sådant som gör gott för hela kroppen. Och förmodligen också för själen...

Alla valde så klart den ekologiskt vegetariska lunchen. Och jag säger bara det, tack för det valet. På tallriken hade bland annat detta lagts upp: råris med lite alger på, det var en lök och nässelröra, sötpotatis som man skulle doppa i någon smakfylld röra, surkål, sallad, morot och så det bästa av allt - hummus, det som jag fullkomligt ääälskar. Till detta serverades någon dryck som var synnerligen nyttig. Ja, det var en synnerligen god lunch...man kände sig så fruktansvärt positiv, hälsosam, glad och alldeles fullkomligt underbar...

Det var den här dagen som jag upptäckte kokosfettet på allvar. Detta otroligt välgörande fett som definitivt inte lagras i kroppen utan som tvärtom faktiskt ökar ämnesomsättningen. När jag kom hem så satte jag mig vid datorn och sökte mer information om kokosfettet. Man kunde äta av det, smörja in sig i det och dessutom ha det som hårinpackning. I en artikel stod det att man till och med kunde ha det som munskölj också men då skulle man, hör och häpna, gurgla i tio till tjugo minuter vilket låter oerhört arbetsamt så det hoppar jag nog över.

Jisses, det kommer att bli som en pånyttfödelse med kokosfett både invärtes och utvärtes. Och så då, som kronan på verket, ett helt genomfettigt hårsvall...

Trädgårdsmöblemanget fylls på...

Precis som om vi inte hade tillräckligt med gamla trädgårdsmöbler här hemma på logen så införskaffades ändå ytterligare två stolar. Vi brukar ju egentligen aldrig hinna sitta och koppla av någon gång men i dessa sköna stolar ska verkligen Valdemar och jag sitta och njuta av väder och vind. Ta en kopp kaffe, ett glas vin, läsa tidningen, lösa korsord eller bara sitta och liksom göra absolut ingenting...

Det tog åtskilliga timmar att få ihop dessa stolar måste jag villigt erkänna. Trots att jag stod på pass som den underbara hantlangaren som jag ändå är. Fram med den lilla skruvdragaren. Så den stora. Byta bitsar. Försöka hitta den lilla skiftnyckeln. Vilken skruv passar till det här? Varför funkar det inte?

Ett otal brädor, förankringsjärn och skruvar skulle hitta till sin rätta plats. Den andra stolen fick vi dock ihop på nolltid då vi hade hopskruvningen i färskt minne. Det blåste och ven så pass kalla vindar att jag fick gå in och ta på mig termobyxorna och värsta vintermössan för att klara återstoden av hopmonteringen.

Så var stolarna klara och vi lade på dom nya, välstoppade stolsdynorna och slog oss ner med varsin tidning i solen. Fast blåsten fortsatte med samma verkan så jag fick hämta både extra sittdynor och varma filtar. När vi så lagom bäddat ner oss i "solstolarna" så gled mörka moln fram på himlen och ett iskallt regn började falla så vi fick hastigt och lustigt göra reträtt och baxa med oss hela bäddarrangemanget in, tända en eld i kakelugnen och försöka få upp normal kroppsvärme. Näe, sitta ute och mysa, det får nog vänta på sig, man vill välan inte riskera att dra på sig kallbrand heller så här tidigt på säsongen...

Gubben och gumman...

Garageröj ger ett och annat fynd. Mina undanhängda trädgårdsfigurer såg åter dagens ljus. Länge har dom fått hänga i den kolmörka skrubben och börjat få en härlig patina.

Liten söt trädgårdsfröken redo för en dags arbete  i rabatten...

Ståtliga herrn ser ganska välbehållen ut, trots att han har 18 år på nacken och börjar bli ganska rynkig i chilin. Lite damm har han också samlat på sej under alla dessa år.

Gubbe och gumma designade av Kerstin.

Vild och vacker måste man välan kalla denna gubbe...

Trädgårdsnytt...

Nu för tiden så vill alla utveckla sig, förkovra sig och gå framåt i livet. Man klättrar i berg, hoppar bungyjump eller dyker i främmande hav. Vissa blir vegetarianer, veganer eller sumobrottare. Folk går matlagningskurser, bevistar vinprovningar eller börjar träna för maraton och triathlon. Andra blir synska, tar flygcertifikat eller börjar köra Formel1. Ja, denna lista är oändligt lång...

Och jag vill inte vara sämre jag heller...för jag har minsann köpt mig en regnmätare...

Jo, minsann, nu är jag inte bara fågelskådare light, ja, alltså fågelspaning från köksfönstret och sten-, kott- och pinn-samlare nu ska jag även hålla koll på vårens och sommarens regnande. Snacka om att ha ett spännande liv...

Dejt med doktorn...

Igår hade jag stämt träff med doktorn. Det är inte så himla ofta som jag har umgåtts med honom genom åren men jag måste tillstå att ju äldre jag blir ju oftare får vi chansen att träffas, doktorn och jag.

Vi har en sådan trevlig vårdcentral inne i stan. Det roliga är att nästan all nere från byn är inskrivna just där. Aldrig träffar man så många bybor som just hos doktorn. Lokalerna är kanske lite trånga och kanske lite liksom hoppressade, men trevliga, det ska jag verkligen säga.

Som till exempel väntrummet, eller man kan till och med säga väntkorridoren för jag upplever det mest som om man sitter i just en korridor. En träsoffa på ena sidan och så uppställda stolar på andra sidan korridoren. När doktorerna och sköterskorna sveper förbi då gäller det alltså att snabbt som tusan vika undan sina knän för att inte hindra personalen i sin framfart. Man sitter nämligen nästan så nära varandra att knäna nästan slår emot människans mitt emot en. Man kommer väldigt tätt inpå varandra, ja, ibland nästan för nära. Faktiskt.

Ibland kan det kännas som en pinsam tystnad med bara några hostningar, skrapningar med stolarna och lite mummel inne från distriktsköterskan. Man vet liksom inte vad man ska vila ögonen på och jag som lider av social fobi känner mig verkligen malplacerad. Man kan knappt lägga det ena benet över det andra utan att putta ner grannen på golvet. I ett försök att komma ifrån trängseln tar man en tidning från hyllan och inser genast att man greppat en Året Runt från 1974 eller Kvällsstunden från 1963. Fast det spelar ju egentligen ingen roll då man oftast glömt läsglasögonen men man kan i alla fall dölja sig bakom tidningen. När så öppningstiden närmar sig sitter alla hopknökade på absolut alla sittplatser som finns.

En gång när jag satt nervöst och väntade på sköterskan med kölappen i högsta hugg i det fyllda väntrummet då öppnas dörren och in kommer det en karl nere ifrån byn. En glad och positiv varelse som dessutom är släkt på Mamma Gertruds sida - nämligen Robert. Han hejade glatt och vi satt och pratade. Och inte nog med det, denne trevliga karl höjde samvaron och trivselnivån i väntrummet många, många snäpp.

Robert baxade fram små gummor, komna i taxi ifrån storskogarna, och som inte varit i stan på åratal. Han hjälpte både stora och små till rätt dörr, ordnade kölappar och fickparkerade gulliga gubbar med rullatorer. Robert ställde fram fler stolar när stora horder av folk invaderade väntrummet. Han hejade glatt på gamla bekanta och skämtade och skojade både högt och lågt, och till höger och vänster.

Jag kan aldrig tänka mig att det varit roligare i det väntrummet, varken förr eller senare. Alla som inte totalt gapskrattade satt i alla fall med ett leende på läpparna. Ja, den stunden gav både glädje och energi, det kanske var flera som kände att den mannen gjort deras dag. Så upplevde jag det i alla fall. Jag småskrattade faktiskt hela vägen hem...

Hur det gick hos doktorn då? Jo, då, han var så rar och omtänksam och jag hade recept på både det ena och det andra när jag kom ut från vårdcentralen. Nu kommer det nog snart att bli ordning på torpet... 

Stockholm - Motala...

I vår Lilla stuga finns ett flertal radioapparater minsann. Jag vet inte ens om det kallas för apparater längre men för mig är det ett helt korrekt uttryck då jag envist hänger kvar i det gamla. När jag bodde själv här hemma så hade jag en alldeles utmärkt bra radiomottagare, köpt på billighetsaffär för en spottstyver. Låt vara att det susade och brusade rätt bra i den och att det emellanåt var hart när omöjligt att få in någon station över huvud taget. Men den radion dög gott och väl åt mig...

Radion från vår barndom...

När Valdemar så äntligen flyttade hem så hade han också en radio med sig. Så klart. En ny  variant, säkerligen köpt för åtskilligt fler kronor än vad jag hade givit för min simpla variant. Utmärkt ljud och mycket lättinställd. Den hamnade på Valdemars nattduksbord uppe på vinden.

Min gulliga, alldeles underbara radio...

Efter mycket klagande på min brusande lilla radio som gladde oss (mig i alla fall) varje morgon med spännande och intressanta program till frukosten så gjorde Valdemar slag i saken och inhandlade ytterligare en radioapparat och detta objekt skulle få sin plats i kammaren. Nätt och fin med ett alldeles strålande bra ljud, tack vare en liten högtalare. Ja, den passade verkligen in i timmerstockshyllan och allt var frid och fröjd...

Härom morgonen så stod min radio på efter mina ensamma morgontimmar i köket och när så Valdemar behagat komma upp och jag kommer ut i kammaren så står även den radion på och när jag sedan klättrat upp på vinden så står också den radion på. Jisses, säger jag bara, vilket slöseri på ström. Snabbt som ögat knäppte jag av så bara en radion skrålade...vilket räckte mer än väl...

Valdemars alldeles egna radio...

Valdemar bara måste ha något att lyssna på. Han hinner inte sätta sig i bilen innan radion skruvas på och är han i snickerboa så knäpper han genast på den dammiga, lilla radion. Många gånger har jag gått i trädgården och strosat omkring, plockat pinnar och kottar och alldeles trott att jag har hört röster ur mitt inre och då har det bara varit Valdemar som diggat ett intressant program på P1 sittandes på huggkubben ute i boden, täljandes med ett glatt leende på läpparna...

Den mycket dammiga radion i snickarboden...

Jag minns barndomens radiolyssnande, nåde den som skrek och tjoade när nyheterna och dagens eko spred sitt budskap i köket, då var lugn och ro som gällde, det höll Pappa Anders stenhårt på. I början på sjuttiotalet så köpte vi faktiskt en transistorradio för att ha med oss på sommarsemestern. Jag invigde den splitternya radion genom att råka kliva på antennen så den bröts som ett rö för vinden. Redan första dagen faktiskt. Därefter fick vi lyssna på nyheterna genom ett irriterande brus och Pappa fnös av frustration men efter det att Mamma offrat sig och stuckit ner ena strumpstickan i antennstumpen så förbättrades ljudkvalitén som i ett nafs...och så var den semestern räddad...

Grus grus...

Vårsolen är här! Tack och lov för längre och ljusare dagar. Men det ena ger det andra. Det är nu man blir varse att man inte har putsat fönstren på länge, länge...

Såg på tv härom morgonen och lärde mej att man ska inte putsa fönstren innan gatan är rensopad på allt grus. Ingen sopmaskin så långt ögat når bara att luta sej tillbaka, mumsa på pralinerna och läsa vidare i tjockromanen man just börjat på...

Då dök dom upp. Från alla håll och kanter. Körde frenetiskt fram och tillbaka hela eftermiddagen, stora bullrande maskiner. Först ut var den stora tankbilen som vattnade gatan.

Stora sopmaskinen...

Lilla sopmaskinen susade förbi. Ingen återvändo alltså, bara att kavla upp ärmarna, plocka fram trappstegen och fönsterskrapan och börja putsa...

Men lugn, bara lugn, efter en närmare översyn ser jag att det är verkligen inte dags för någon städhysteri ännu. Soparna kommer förmodligen tillbaka en annan dag för i dag hann dom minsann inte klart... Bara att sjunka tillbaka ner i soffan, ta första pralinen, öppna boken och läsa vidare. Som man brukar säga "Gör inte det i dag som du kan skjuta upp till i morgon...!

Att vara fin i kanten...

Visst är det skönt när vintern försvunnit och så tacksamt tagit med sitt isiga snötäcke men det dyker också då upp ett och annat som innan dolts så bra under snölagret. Som till exempel grusgången...

Jag började hysteriskt räfsa bort gruset som hamnat på gräset under vinterns alla snöskottningar. Insåg då den oerhörda obalansen mellan kraftig och fin gräsmatta och prydlig och ogräsbefriad grusgång. Jag skrek rätt ut och genast kom Valdemar småspringande från det innersta av bodar.

Han kastade sig ner på knä (se där, ja!) och riggade upp ett snörarrangemang för att kunna få exakt raka grusgångskanter. Att han i ivern bara liksom råkade riva ner tvättlinan var inget som jag just då reagerade på. Nä, inte just då kanske, men sen...

Jag startade faktiskt upp detta arbete förra våren också och kom så långt som jag spände upp rättesnörena men sedan föll det arbetet helt i glömska. Då någon stackare råkat snava exakt fjorton gånger över riktsnöret så då försvann hela arrangemanget i ett huj och allt bara liksom rann ut i sanden.

Annat var det förr i tiden. Då rensade Mamma Gertrud ogräs i gruset när helst hon hade en ledig stund. Och Pappa Anders han drog fram värsta gårdskrattan varje söndagsförmiddag och krattade och skrapade gården så det stod härliga till. Ja, se då kunde man prata om att vara fin i kanten...

Trädgårdspyssel...

Äppelträdets klippta skott blev till helgens pyssel: ett blomtorn.

I krukan knölade jag ner julgruppernas alla murgrönor.

Framåt hösten kommer man säkerligen kunna skåda en enorm grön växtpyramid hemma på logen...

Farbror Valdemars skafferi

Senaste nytt från skafferiet. En liten bildkavalkad från nuläget i skafferiframskridandet.

Hyllorna fylls på med kryddor, konserver och mjöl...

Prydligt sorterade i bokstavsordning och i bäst före datum...

En ren fröjd att se rapsoljan stå sida vid sida med ättiksspriten, här vilar minsann inga ledsamheter...

I morgon, är en annan dag, och då flyttas alla apparaterna in... så inväntar vi bara Humle och Dumle...

Hattparad

Efter röj i diverse skrymslen och vrår har jag insett att jag är en samlare. Hittade ett stort antal hattar och andra huvudbonader längst in i en klädgarderob. Detta är dock inte hela samlingen, saknar fortfarande några unika skapelser bl.a. murklan...

Här har vi två hattar som jag kallar för Paddington, ni vet den där sagan om den lilla björnen.

Anskrämliga så att det duger må jag säga.

Sportmössa av norskt ursprung tillverkad i äkta merinoull. Välsittande och slimmad passar till nästan vilken idrottsgren som helst. Kan med lätthet bäras under diverse hjälmar.

En mössa att synas i, har inte en chans att försvinna i mängden.

Hatten för söndagspromenaden eller rent av kalashatten nummer ett.

Basker i angora...

Så till sist vildmarkshatten. Redo för fjällvandring, flugfiske eller bara korvgrillning.

När mygginvasionen är som störst är det bara att fälla ut moskitnätet och mumsa vidare på grillkorven...

Ja, vilken ska jag då välja idag. Får nog bli den lilla vita finhatten det är ju trots allt storhelg. Glad Påsk på Er alla, ingen nämnd och ingen glömd...