En baggis, kanske någon tror, men inte alls. Jag sådde ju bönor lite här och var på gården men det var bara på ett ställe som dom verkligen frodades. Och det var uppe vid dynghögen...
Vilket innebar att jag fick klättra, med livet som insats, uppför det tio meter höga stupet för att få tag på bönorna. Jag grävde förtvivlat med naglarna för att få ett stadigt och pålitligt grepp i stenpartiet. När jag tittade ner mot marken såg jag den fasansfulla gamla rostiga pinnharven...skulle jag nu tappa taget skulle jag obönhörligen falla rätt ner på den...huva...
Men allt gick helt enligt planerna och jag fyllde korgen med alla fina bönorna och drog hemåt. Vilken skön böna man ändå är...
"Som man sår får man skörda" fick plötsligt dubbel betydelse med det här inlägget :) Så bra att du lyckades både klättra och skörda utan missöden!
SvaraRaderaBirgitta
Ja, man måste ju vara lite av allround för att klara livet hemma på logen...och det kan verkligen ta på krafterna...
RaderaÄr det alltså en bergsvägg....maffigt. Stegen jättesnygg med krassen. Förstår att du inte planerat att äta av bönorna för då hade det blivit mycket klättrande i sommar.
SvaraRaderaAllt gott
Anette
Ja, stupet uppe vid dynghögen är faktiskt det finaste som vi har här hemma på logen...
RaderaSåå himla fint med bönorna mot den vackra stenväggen! Vad skönt att skördningen gick bra!
SvaraRaderaHa det gott!
/Annica
Ja, dom bönorna kommer säkerligen att planteras vid stupet nästa sommar igen...
RaderaSå himla trevligt det ser ut och vilken färg det är på den bönan.
SvaraRaderaJa, jag nu lagt upp ett lager som utsäde till nästa år. Man måste ju liksom ligga ett steg före hela tiden...
Radera