Bröllopsyra...

Så här dags på året är det många som gifter sig. Och då menar jag inte några ur kungafamiljen för dom struntar jag fullkomligt i, utan jag tänker på vanliga människor. Förargligt nog så har jag aldrig gift mig. Kanske mycket beroende på att ingen velat ha mig. Jag försöker förtvivlat få Valdemar att gifta sig med mig men han fullkomligt vägrar. Fast jag lockar med både min kropp, mina pengar och ett ständigt krånglande vattenfilter. Men nu för tiden är ju karlarna så fruktansvärt kräsna.

Brudnäbbsklänning
sydd av Georges-Anna, en flitigt anlitad
sömmerska i byn.

En gång i barndomen var jag faktiskt brudnäbb på ett bröllop men jag gjorde ingen större succé, suck. Men den fina turkosa klänningen med spets på har jag dock kvar. Varför vet jag ej. Kanske för att det var det närmaste en vigsel jag någonsin kommit. Den har blivit lite sliten och noppig faktiskt, då barnen gärna ville låna den när dom var små. Leka brudnäbb är väl en lek som heter duga?

Systern fick typiskt nog en likadan klänning. Dock utan spets.





Mammas klänning och
Pappas stormhatt

Mamma Gertruds fina bröllopsklänning hänger kvar uppe på vinden. Men hur kunde människan komma i den kreationen? Tycker mig inte vara så himla fet, men klänningslivet inte bara stramar när jag provar den, det fattas minst 53 cm tyg i midjan. På var sida alltså. Synd, på så rara ärter...

En gång bevistade jag ett härligt sommarbröllop. Det var faktiskt min gamla barndomsvän som skulle gifta sig nere i kyrkan i byn. Jag inhandlade raskt bröllopskläder. En fullkomligt underbar röd kjol, som senare fick namnet tulpankjolen, varför vet jag ej. En proper, stärkt, vit blus med lite krafs här och där. Tråkigt nog så hade jag inget passande ytterplagg men Mamma Gertrud var så vänlig att hon lånade ut sin finkavaj. Kritvit så det stack i ögonen. Axelvaddar i absolut största storlek. Möjligen var kavajen av polyester eller något annat tanttyg men det struntade jag i.

Tulpankjolen och axelvaddskavajen.
 Bara att plocka fram inför nästa
bröllop.

Efter själva vigseln skulle vi liksom mingla runt på gräsmattan med läskande drinkar. Solen sken från en klarblå himmel. Många bekanta. Oj, så trevligt. Men så plötsligt - "SPLASCH!!!". Vad hände? Jo, minsann, den största fågeln i mannaminne flög över festligheterna och råkade (?) släppa en liten (ganska stor faktiskt) hög efter sig. Och var hamnade den lilla högen? Jo, precis rätt på axeln på Mammas kritvita kavaj, som då inte längre var kritvit.

Den vänliga brudmamman förbarmade sig över mig och gick loss på fågelbajsfläcken med värsta rengöringsmedlet. Detta resulterade att fläcken "flöt" ut till den tredubbla storleken.

Nåja, vi skulle ändå gå in och sätta oss att äta. Typiskt nog så tappade jag en köttbit mitt i såsen och "SPLASCH!" så stänkte det upp över hela min propra, vita krafsblus. Nu var nerverna i det närmaste slut men då kom systern min, till undsättning, och lånade ut sin vackra blå tröja att ha framför, i ett försök, att skyla över fläcken.

Minns inte mycket mer av den festen, men det kändes skönt att komma hem. Dagen efter slet jag hårt med att försöka sanera kavajen från fågelbajs och krafsblusen från sås. Tråkigt nog blev aldrig Mammas kavaj sig lik igen men hon hade faktiskt överseende med det som hänt. Det är ju sådana saker som alltid händer mig. Vad har jag på bröllop att göra?