En helg på vedbacken - på gott och ont

Butikschefen Valdemar och jag tillbringade hela helgen på vedbacken. Vi började nämligen med klyvningen av årsveden. Ja, jag vet att vi är ute i sista stunden, för enligt bondepraktikan så ska årsveden vara kapad och kluven till påsk. Men så blev det alltså inte. I år heller...

Vi började med att kasta om veden som var kvar så den hamnade på bästa plats. Så skyfflade och krattade vi ihop själva bark-stick-sågspåns-golvet bakom vedboden. Vi kom ner minst en halvmeter närmare jordskorpan. Och nu kom huggkubben i mer lämplig höjd vad det gäller arbetsmiljölagen. Slut på knästående späntsticksklyvning alltså. Tack för det...

Så riggade vi upp den "nya klyven" på det rangliga, gamla trädgårdsbordet. Detta bord som höll på att hamna på majbrasan men som räddades i sista stund och bara genom två påspikade brädor så blev det som nytt. Nåja, nästan...

Tantklyven - långsam, trevlig och fullkomligt ofarlig

Vi började med att samarbeta vid nya klyven. Den är ju annars ganska sävlig och själva klyvandet tar ganska lång tid men om man är två kan man hinna göra dubbelt så mycket. Men klyven är synnerligen behaglig och definitivt ofarlig. Trodde vi ja. Valdemar lyckades klämma fast tummen i en kvistrik kubbe. Han skrek väl ganska mycket, men i vår familj bryr vi oss inte så mycket om sånt. Vi tycker ju att man inte ska känna efter så himla mycket.

Proffsklyven - snabb men livsfarlig

Vi enades att det var bäst att vi klöv på två olika håll. En på den nya, långsamma, direkt ofarliga maskinen. Och den andra vid den gamla, snabba, totalt livsfarliga klyven. Man kan kalla den gamla för proffsmaskinen och den andra för tantklyven. Vem tog vilken tror ni? Alldeles rätt. Jag tog proffsklyven och Valdemar hamnade vid tantklyven. Var sak på sin plats...

Idag såg Valdemars tumme inte så pigg ut. Kanske det verkligen hade gjort riktigt, riktigt ont. Det kanske var som den gången Valdemar körde runt som en galning med stora röjsågen och råkade skära sig i handen (hur man nu kan nå ner till klingan under drift det är för mig en gåta). 

Han kom springande till mig och frågade om det såg allvarligt ut. Ska sanningen fram så kastade jag nästan inte ens en blick på hans sargade hand. Först och främst för att jag tycker att det är otäckt att se blodsörja och sådant men också för att jag helt enkelt inte hade tid. Jag sa åt Valdemar att det var nog inte så farligt, utan det var bara att sätta på ett redigt plåster. Och det gjorde han och fortsatte sitt jobb med röjsågen.

Den kvällen slutade på akuten med den blodsprutande, uppskurna handen som blev sydd med några stygn. Men oj, jag måste nog bli lite mer hänsynsfull mot Valdemar. Jo, så får det bli. Idag bjöd jag honom på kaffe och smörgås ute på vedbacken. Och jag lät honom lyssna på både sportradion och titta på Discoverykanalen utan att jag klagade. Det är han väl värd...han som faktiskt står ut med mig trots att jag är som jag är......