Äppelkompott...

Varje morgon precis när solen gått upp bakom dasset så är jag redo. Med nattlinnet fladdrande i vinden och svintohåret på ända. Med gummistövlar för det daggvåta gräset och en stor hink för äpplena. Nu börjar plockningen. Dessa få äppelträd som fortfarande är i livet har frambringat kolossalt med äpplen trots att det inte fanns nästan en enda äppelblomma i träden i våras.

Detta äpple växer direkt på stammen.
Observera den kraftiga stjälken...

Det är dessa nedfallna, lite halvruttna äpplen som ska plockas upp. Morgon efter morgon efter morgon...Ett oerhört arbetsamt jobb. Ja, det där att behöva böja sig ner för att ta upp dom. Pressa ihop magen gång på gång, på gång, och nästan få upp hela frukosten. Butikschefen Valdemar åker då och då dit på äppelplockningen (ganska motvilligt faktiskt) och då tar han en kratta och rafsar ihop frukterna med. Sedan ropar han på mig, så där lite snällt och kärleksfullt, ja, nästan inställsamt faktiskt, men jag kommer naturligtvis rusande som den värsta jehu och mycket vänligt hivar upp äpplena i hinkarna. Så slapp han böja sig i alla fall...


Men så effektiv som Mamma Gertrud var är man ju definitivt inte. Hon som tog reda på absolut alla äpplen. Dom som plockades ner från trädet men också alla som ramlade ner. Hela jordkällaren var fylld med burkar med äppelmos. Och hela frysen var fylld av påsar med äppelbitar. Mamma plockade ihop alla vinteräpplena och la dom i papper i lådor och ställde dom uppe på vinden. Fram emot jul togs dom sista äpplena fram. Kanske inte så lockande tyckte vi barn. Lite skrynkliga var dom ju. Äpplena alltså. Nu för tiden är det man själv som står för det skrynkliga...sånt är livet...