Kräftmete...

Förr i tiden, eller inte så långt tillbaka som det låter, men ändå på 60-talet, så metade vi kräftor i augusti. Jag har till och med för mig att det var den första onsdagen i augusti som man fick börja meta.

Vi höll till nere vid bäcken vid Storbroa. Kräftmetet krävde viss förberedelse. Man behövde bete till burar och håvar. Detta skötte Farbror Emil troget år efter år. Han la ner burar och nät nere i sjön för att få upp rudor. Det perfekta kräftbetet. Emil brukade faktiskt hålla hela norra delen av byn med kräftbete. Så pass framgångsrik var han med fisket.

Burarna och håvarna behövde en grundlig översyn. Kanske lagas om det blivit hål. Gamla plastpåsar behövde man för att märka ut var man lagt ner burarna. Man skulle hitta bra ta-upp-pinnar. En lång, stadig pinne med klyka för att på ett så snabbt och säkert sätt kunna få upp burarna. Och få ner dom.

Pappa Anders körde fram traktorn och så steg alla på efter att ha löst biljett. Som sagt Emil var alltid med. Även Pappas moster Ingeborgs man Edvin kom till vår hjälp.

Systern, Edvin, Emil, vårt kusinbarn Alf,
 Pappa Anders och så lilla jag...

Starten för kräftmetet gick klockan 17.00 enligt alla fiskeregler på den tiden. Vi tog oss fram genom den långa älggräset. Satte fast en rudbit i buren och så lade man ner burarna i bäcken med hjälp av pinnen med klykan. Pappa eller Emil brukade slå av det värsta gräset med lien och sen knöt man en plastpåse i gräset så att man senare skulle hitta fram till platsen.

När man lagt ner alla burar och håvar så åkte man hem för att

invänta första vittjningen. Då var det mörkt. Man irrade runt med ficklampor nere vid bäcken. Det var rått i luften. Lite kallt. Och väldigt spännande. Fram till första plastpås-märkningen. Försöka hitta snöret till buren med klykan på upptagarpinnen. Följa snöret ända fram till buren och så skjuts upp i luften. Ficklampsskenet följde burens färd ner på marken. Fanns det någon kräfta? Eller var det bara en massa gräs och annat slem som fastnat i buren? Yippie, där fanns massor av kräftor. In med handen i öppningen på sidan av buren och bara hoppas på att kunna få ut kräftan utan att den envist höll sig fast i nätmaskorna med sina läskiga klor. Snabbt ner med dom i hinken.

I gynnsamma fall var hinken full när man så småningom strosade hem i mörkret längs den gamla skogsstigen. Hinken med kräftorna ställdes ner i jordkällaren över natten. Jag glömmer aldrig hur läskiga dom såg ut och hur det lät när dom rörde sig i hinken.

                          Vad skådar mitt norra öga? Vilken fångst, vilken fångst...

Nästa dag så kokade Mamma Gertrud kräftorna och så blev det kräftkalas på gården så att det stod härliga till...det var tider det...