Damer på vift...

Häromdagen fick jag två damer på halsen, likt två tunga kvarnstenar. Jag skulle baxa dessa damer runt en orienteringsbana nere i byn. "A piece of cake" ropade jag högt och tog några glada danshopp hemma på köksgolvet. En gång orienterare - alltid orienterare. Även om det var 13 år sen man greppade en kompass. Nej, dom ränderna går aldrig ur...

Damerna var inte vilka damer som helst, det var ju mina kära, gamla (?) arbetskamrater. Systrar och lika som bär. På fritiden så körar dom. Nej, nej, inte bakom någon världskändis heller, nej, dom sjunger i kyrkokören. Där har dom hållit hus under många, långa år och ingen tror längre att dom någonsin kommer att avancera inom det området. Men vi har alla vår plats att fylla här i livet.

Var är vi? Vart ska vi? Hur gör man?

Jag hade naturligtvis tänkt att gå igenom dom viktiga grunderna i orienteringen, på ett lugnt och pedagogiskt sätt, men damerna slet åt sig kartan direkt och störtade ut i skogen. Vi rusade genom sankmarker och hyggen. Vi hoppade över stock och sten. Vi sprang upp på höjder och skuttade ner från branter. Vi vadade genom krokodilstinna bäckar och speedade över lingontuvor och mossa. Vi stukade fötterna i djupa grävlingshål och halkade över hala skogspinnar. Kort och gott, en normal skogstur.

Damerna tog ut kompassriktning lite då och då. Läste på kartan som var upp och ner. Och gick åt totalt fel håll. Men två timmar senare och åtta kontroller rikare kom vi helskinnade tillbaka till bilen. Alltihopa kändes, på något konstigt sätt, mest som ett mirakel...men inte nog med det, damerna fick smak på orienterandet, så nästa vecka kör vi ett pass igen...jag bara undrar, vem kan slå en pensionär?