De mörkögda, pigga ekorrungarna...

När Kulturtanten och jag var små så envisades vissa med att kalla oss för ”de mörkögda, pigga ekorrungarna”. Varför kan man undra? Jo, förmodligen för att vi hade mörka ögon. Var pepparkaksbruna på somrarna. Och vi var nog ganska små, pigga och glada.

Vi fullkomligt avskydde att bli kallade för ekorrungar. Det var särskilt en tant som kallade oss det för det. Hon klappade oss på huvudet och skrattade lite galet. Vi var inte arga på den tanten. Absolut inte. Vi lät henne hållas, både för hon var från Stockholm och för att hon hade svagt hjärta.

De mörka, bruna ögonen fick killarna att sjunga med i Leende guldbruna ögon när man dansade tryckare i Folkets park. Dessa ögon har dock vattnats ur en hel del med åren. Ja, så till den milda grad att Valdemar tycker att mina ögon är blaskigt gröna nu för tiden. Va!? Tror ni att han ligger på plus efter sådana kommentarer?

Brunheten sommartid, den har också liksom bleknat. Nu för tiden blir man aldrig så himla brun. Det kan ligga en hel del i att man aldrig klär av sig så mycket. Vilket är en ganska naturlig utveckling. Hm! Fast en skaplig bondbränna brukar man väl i alla fall få till.

Piggheten då? Den kan man lätt summera med ett enda ord – katastrof. Det finns ingen pigghet. Bara trötthet, skröplighet och vankelmod (oj, där tog jag nog i lite i överkant). Man går ju fortfarande utan rullator. Själv så planerar jag Lilla stugupprustningen med rejäla dörrar så jag ska få plats med just rullatorn. Valdemar ska ingen sådan ha, säger han. Ja, ja...Själv ser jag fram emot att bli en liten gullig tant med rullator.

Men ska sanningen fram, så kan man faktiskt med en liten titt på gamla kort se att lite ekorrlika var vi nog i alla fall, Kulturtanten och jag. Som ekorrarna Piff och Puff  på julaftonskvällen. Men, som sagt, det var då, en gång för länge, länge sen...nu har vi mer förvandlats till lönnfeta, gråsprängda och skumpiga grävlingar...men det är inte helt fel det heller...