Fritt fall...

Tidig torsdagsmorgon och jag tog en lustfylld promenad genom trädgården. Luktade på dom fina äppelblommorna, inspekterade humleholken om några humlor flyttat in och snodde upp några olydiga humlerankor som kommit in på fel väg här i livet. Oj, alla stora växterna borde ut i solen. Jag startade arbetet med att baxa ut blomkrukorna. Greppade den allra största och den allra tyngsta pelargonblomkrukan och satte fart. På sista trappsteget vek sig ena foten och jag ramlade, föll, druttade (you name it) rätt utför trappan med blomman i högsta hugg. Pang ner i gruset. Krukan krossades, likaså mina knän, kändes det som i alla fall. Blodet sprutade och vristen kändes närapå bruten eller i alla fall duktigt stukad.


Olycksplatsen...

 

Ja, där låg jag bland grus, krukskärvor, jord och pelargonstjälkar och krälade en lång stund. Försiktigt masade jag mig upp. Satte mig på trappen och grät en liten skvätt. Inte så mycket för mina skador utan mer för pelargonen. Hur i all sin dar skulle jag kunna förklara detta för Kulturtanten. Hon som skulle komma hem i helgen för att kolla alla blommorna och kontrollera hur jag skött min roll som trädgårdsmästare. Huga...

Efter lite omplåstring, en stark kopp kaffe för att lugna nerverna och så lite klämmigt radioprat så piggade jag faktiskt på mig. "Det gick ju riktigt bra ändå, måste man säga", sa jag till mig själv och skrattade gott. På kvällen så baxade jag haltande åter in alla pelargonerna. Alla...utom en...som bara bestod av krukskärvor och jord...men mister du en står det tusen åter...