Grobladsoperation på ideell basis...

Någon slags, ytterst ilsken och förmodligen fullkomligt, livsfarlig, insekt hade bitit mig i armen. Låter drastiskt och så var också fallet. Själva bitstället svullnade upp och varade till sig och blev till en färgglad böld. Ännu efter drygt vecka så envisades infektionen att hålla sig kvar. Jag som alltid brukar klia, riva och bearbeta sår och blemmor med stor iver lät dock detta bett vara då det såg synnerligen läskigt ut.

Kulturtanten däremot sken upp och tog sig genast an den variga bölden: "Vi ska naturligtvis göra en liten operation!" ropade hon, överlycklig, till mig som då direkt kände hur kallsvetten började bryta fram. Timmen var sen och det hade börjat skymma lite grann men Kulturtanten löpte barfota ut, med stråhatten käckt på svaj, ner till trädgården och rev ihop ett gäng groblad.


Grobladsskörden blev riktigt bra i år...
och tack och lov för det måste man säga...

Jag blev inropad till själva operationsrummet (kammar´n) vilket såg ganska dunkelt ut då operationslampa totalt saknades men det var inget som Kulturtanten märkte utan hon rotade fram en stor stoppnål och började sticka mig i armen. Turligt nog har jag en ganska hög smärttröskel för doktor Kulturtanten stack med nålen både lite här och där, ja, nästan liksom på fri hand, men jag höll ut. Kanske någon slags bedövning borde ha erbjudits men "sådana världsliga saker hade vi minsann inte tid med", fick jag information om. Någon eter fanns väl direkt inte på gården, mig veterligen, men man hade väl i alla fall kunnat fått inandats lite Salubrin eller Vademecum, enligt gamla expertis-tips, eller bara, helt enkelt, stoppa några pepparrotsrötter i näsborrarna. Tron kan ju försätta berg har jag hört...



Man ser direkt att man har haft med
proffs att göra...eller en treåring...

Så fram med grobladen som lades på den nålperforerade varbölden i lager på lager på lager... Jag ropade förskräckt: "Va, ska inte bladen sköljas först?" Doktorn svarade helt nonchalant: "Skölja av, vad är det för larv?" och så fortsatte hon med att sätta ett helt paket plåster över grönbladen. Det blev som ett stort paket och stjälkar och blad stack ut både här och där och det såg faktiskt inte riktigt klokt ut men jag sa inget mer för man måste ju ändå lita på den svenska sjukvården, även om den drivs på ideell basis.

Nästa kväll drog vi bort plåster och blad och ta mig tusan, bölden var borta och bara ett rött märke fanns kvar. Ja, visst kan man lita på grobladsbehandlingen för det har vi hemma på logen gjort i alla tider. Som när vi var små och stack högafflar i fötterna i parti och minut, råkade fastna med metkrokar lite här och där eller trampade på rostiga spikar mest var och varannan dag då revs det groblad så det stod härliga till... ja, åren kommer, åren går men grobladsbehandlingen består...