Det strålar en stjärna...

Jag bestämde mig för att julpyssla liksom lite mer överkurs än vad jag brukar göra. Ja, annars är det ju bara (bara?) kottar, stenar, ris och pinnar och sådant, Ni vet...

Jag slog på stort och inhandlade ett gäng guldpapper och letade så upp en superlätt stjärnbeskrivning på nätet. Jag smorde mig omsorgsfullt med lypsyl, gnuggade händerna och slog några rejäla åkarbrasor för att värma upp mig och så kunde jag äntligen skrida till verket.

Och så började jag vika. Över, under, framför och bakom, "gör en mjuk böj på remsan och vik under och dra så igenom". Hm, hur lätt är det, kan man fråga sig? Det fanns inget att vika under och definitivt inget att dra igenom. Remsorna böjde sig och ville inte gå min väg. Flera gånger bröt jag ihop. Fick slänga allt i sophinken och sedan ligga på kökssoffan med kalla handdukar på huvudet och försöka samla mig.

Nästa dag gjorde jag nya försök men jag fick liksom inte till det hur jag än försökte. Jag slet mitt hår och både hoppade och skrek. Tänkte för mig själv att här blir det inga vackra, glänsande, fullkomligt underbara julstjärnor gjorda...

 

Så plötsligt kom jag på hur man skulle göra. Jösses, vad lätt, nästan som en ren baggis. Nu rinner det guldstjärnor ur händerna i parti och minut. Vilken stjärna man egentligen är...