Vi stegade in, eller rättare sagt, trängde oss fram bland en hel drös småungar i fem-sex-års åldern med färgade luggar och med finskjortorna på, för att betala och rigga om. Bowlingchefen ropade ut att snart skulle han tända lamporna. Nu började jag ana oråd. "Jisses", väste jag till Valdemar ur ena mungipan, "vi har hamnat mitt i ett bowlingdisco!" och det var precis vad vi hade gjort. Lamporna blinkade i grälla färger och ur högtalaren dundrade värsta discolåtarna och barnen skrattade och skrek. Men vi lät oss inte nedslås. Inte alls...
Jag började alldeles strålande med två strikar och flera gånger fick jag ner nio käglor på ett slag, eller kast kanske det heter, och ledde ofattbart nog ett långt tag. Dra på trissor, tänkte jag för mig själv, vilket bowlingproffs jag har blivit. Valdemar spelade väl sisådär i början men efter hand så ordnade allt upp sig. Ungdomarna och Valdemar spelade som om dom inte hade gjort annat än att rulla klot. Jag hamnade mest i diket och fick inte ihop många poäng.
Valdemar jazzade loss i sina smäckra bowlingskor... |
käglorna. Tummen satt som i ett skruvstäd och det var bara lyckträffar att den rycktes ur klotet med ett korkplupp i sista stund. Det var halt på banan och jag hade svårt att få till den där riktiga knäböjningen före kastet. Jag blev yr i huvudet av dom blinkande lamporna och efter en timmes spelande var det tack och adjö.
En nöjd vinnare pustade ut... |
Ingenting ont som inte har något gott med sig!
SvaraRaderaMina bowling sessioner har alltid känts som "prästens lilla kråka" som slank än hit och än dit både när det gäller att få klotet att rulla på banan och inte i rännan och att hålla reda på vart jag har armar, ben och fingrar :) Mer tur än skicklighet de få gånger jag lyckats slå en strike. Det är en konst att hantera de där kloten!
En härligt fin jul önskar jag er alla!
Birgitta
Nu väntar en returmatch, hoppas att det dröjer innan vi spikar det datumet. Vi önskar Dig en riktigt trevlig jul!!!
Radera