Ett iskallt dopp...

Det var vårvinter på sextiotalet. Morgonen hade blivit till förmiddag och vi systrar skulle gå ut och leka. Vi behövde rasta av oss och de stackars föräldrarna behövde vila öronen ett tag.

Precis som om Mamma Gertrud och Pappa Anders anade oråd för de gav oss klara besked om att vi absolut inte skulle gå på isen på diket vid pumpen. Den var alldeles för svag och opålitlig fick vi veta. Och vattnet var så djupt och kallt.  Och vi lovade på heder och samvete att vi så klart inte skulle skulle gå ut på isen.

Som små röda tomtar satt vi i blötsnön och lekte

Vi höll oss länge på gården. Kanske det var blötsnö och vi gjorde snöbollar eller kanske byggde någon koja. Med tiden drog vi oss dock längre ner från gårdsplanen och som av en händelse så stod vi helt plötsligt vid pumpen. Just vid det diket där vi absolut inte skulle vara.

Systern tyckte att vi skulle ge oss ut på isen. Jo, det var precis så det var. Jag försökte förtvivlat få henne att tänka på Mammas och Pappas stränga order. Men hon tyckte att det var nog inget farligt bara vi provade lite grann. Och vad gör man när man är en liten och mesig lillasyster?

Jag som var lättast borde gå först, tyckte systern och jag gick så klart på det utan att fråga varför. Så blev det och allt hände mycket fort. Jag tog bara ett och ett halvt kliv, och så bara på en tiondels sekund så låg jag i dikesvattnet.

Jisses, det var inga varmgrader i det vattnet heller. Snabbt drog jag mig upp på fast mark i dikeskanten. Vinterkläder och gamla präktiga skidpjäxor väger en hel del blöta, det lärde jag mig denna förargliga lördag.

Nåväl, jag hasade mig fram på gården med vattnet droppande efter mig. Med de torra vantarna i min hand för dessa hade ju legat tryggt på pumpen under mitt kalla vinterbad. Modern tog emot mig med en bister min. Men jag kan ge mig den på att Pappa stod där ute och skrattade gott.

Vid den lördagsmiddagen så var det ganska tyst vid bordet. Jag ångrade mig djupt över det jag hade gjort och ville inte reta upp föräldrarna i onödan med opassande konversation så jag koncentrerade mig på att skrapa potatisen fram och tillbaka i såsen på tallriken. Vid slutet av måltiden så sa Pappa Anders bara så där i förbifarten – ”Ja, det är ju inte alla som har vinterbadat idag.”. Förbittrad av min penibla situation så svarade jag lika snabbt som en höna blinkar – ”Det ska vara tyst vid matbordet.”. Och så var det hela över. 

Fast egentligen inte. Dessa ord ”Det ska vara tyst vid matbordet!” maldes i tid och otid genom åren och vinterbadet var alltid ett populärt samtalsämne. Ja, om det nu kunde glädja någon så var det väl bra med den saken. Men jag gick aldrig mer ut på den svaga dikesisen. Aldrig mer...