Lite äggstra påskläsning...

När vi var små hade vi grisar och höns i lagården. Dom kom att bli som våra kamrater. Vi hade ju inga grannar så man fick vara tacksam för det som fanns. Mamma Gertrud skötte djuren som sina skötebarn. Mockade så det blev lika fint som i kyrkan och matade med lite extra gottis till helgen.

Vi flickor sprang ju ofta barfota i barndomens glada dagar och vi drog oss inte ens att gå barfota in till hönsen. Visst hände det sig att man då och då trampade på en alldeles nygjord hönslort och man kunde riktigt känna bajset strila fram mellan tårna. Men vi bara skrattade och skuttade vidare. Känsliga? Inte ett dugg...

Systern och jag hjälpte till med lite av varje. Till exempel med att plocka äggen. Låter som en enkel match men vi hade en svart höna som inte var av den snälla sorten. Henne tordes vi inte känna inunder där hon låg i redet. Hon hackades så det stod härliga till. Gissar att hon var släkt med någon elak gam, på långt håll. Nej, det vara bara Mamma som kunde handskas med den surhönan.

Vi ryckte gräs och kastade in i hönsgården och vi fyllde på med snäckskal så äggen skulle få bra och kraftigt skal. Vi var med när Mamma nackade hönsen. Alltid fanns det något att göra.



Mamma Gertrud, systern och den döda räven

Mamma Gertrud var som sagt väldigt mån om sina höns. En dag hördes det ett fruktansvärt oväsen ifrån hönsgården. Hönsen kacklade högt och flaxade omkring som vettvillingar. Mamma galopperade dit snabbare än värsta travhästen och, kan ni tro, där sprang det en räv omkring med en höna i munnen och försökte få tag på fler. Mamma blev så fruktansvärt arg så hon greppade närmsta kraftiga pinne och jagade ifatt räven och knockade honom med pinnen. Ajöss med den räven. Flera hönor hade räven tagit och den kvällen var inte Mamma glad. Men vi var tacksamma för dom vi hade kvar.

Mamma Gertrud sålde ägg till storstadsborna som bodde på sommarstugsområdet som byggdes på sextiotalet. Dom tyckte att det var så fantastiskt att gå till "bondgården" och köpa ägg. Vi systrar tyckte att barnen verkade vara lite tafatta. Dom kunde till exempel inte se tjusningen i att köra dynga eller tömma utedasset. Dom visste heller inte hur man högg ved eller grävde ur slaskdiket. Vi tänkte nog aldrig på att dom kunde saker som vi inte kunde.

Dom där barfota hönsskitsfötterna då, hur blev det med dom då? Dessa fötter som alltid var lortiga och alltid gröna. Även om man satt i fotbad varje kväll och skurade med både såpa och rotborste var det svårt att få bort allt. Kanske man borde använt en kraftig stålborste för bättre resultat. Varför tänkte vi inte på det? Folk pratar om hur bra det är att ha gröna fingrar. Vad får man för ett par gräsgröna fötter med en liten doft av hönslort då, månntro?