Så baxar man fram en vävstol på bästa sätt

Så här gick det till när Kulturtanten och jag skulle sätta upp vävstolen. Det var något vi pratat länge om men som jag faktiskt hoppats bara skulle rinna ut i sanden. Men ack vad jag bedrog mig. Vävstolar, och vävning över huvudtaget, är ju inte mitt bästa område om jag ska vara ärlig.

Annat är det med Kulturtanten. Redan som liten flicka var hon mottaglig för Mamma Gertruds all utlärning av sådant som en riktig hemmafru och en äkta lantbrukarhustru borde kunna. Allt från tvåändsstickning, strumpstoppning och skjortkragsvändningar till bondkakor, långkok och inläggning av rödbetor. Sedan bättrade Kulturtanten på det hela med allehanda kurser. Jag lärde mig inget som liten flicka och ingen kurs gick jag heller. Ja, om man bortser från kursen som Mulle-fröken. Men den kursen gick hon också. Alltså, summan av kardemumman är att Kulturtanten alltid kunnat mer än jag, i allt vad det nu kunde handla om.

Så startade vävstolsprojektet på allvar. Efter en rejäl röjning i rummet så kom frågan upp ”Var i hela friden finns alla vävstolsgrejerna?”. 

Vi undersökte logen.  Stundtals livsfarligt klängandes på rangliga stegar för att nå absolut högsta punkten uppe på skullen. Vi sökte med ljus och lykta på lidret bland rensmaskinen, sädesskyfflar och hinkar. Vi finkammade alla bodarna och kröp genom de knappt genomträngliga kattvindarna i stora stugan. Jag som inte ens kunde minnas vilka delar en vävstol faktiskt innehåller famlade liksom i blindo. Hela tiden. Men Kulturtanten for som en raket upp och ner för bodtrapporna så det stod härliga till och samlade ihop allt som över huvud taget kunna liknas vid en vävstolsdel.

Efter en hel förmiddags letande hade vi fått ihop en rejäl brädhög på gårdsplanen. Högtidligt hembaxad av en överlycklig Kulturtant med boss och sågspån i håret. Jag hade mest lullat på bakom den oförskämt effektiva människan, sugen på en lång och härlig kaffepaus. Men något sådant hade vi absolut inte tid med. Så var det alltid på semestrarna med henne. Ingen ro ingen vila, bara gno och bara ila.

Nu kom det upp ett problem till. Hur får man upp en vävstol på bästa sätt. Kulturtanten letade i minnet efter allt hon lärt sig på vävkursen för 25 år sen och plötsligt stod allt solklart. Slanten trillade helt enkelt ner. Inte ofta det händer, så dessa få tillfällen bör noteras inför eventuella kommande memoarer.

Personligen tillbringade jag en stor del av tiden med att bara hålla ihop själva ramarna medans Kulturtanten rusade runt och rev i alla korgar, kartonger och påsar och letade delar. Det var kilar, rullar, trampor och trådar i massor. Plus lite metallskrot. När vävstolen kunde stå någorlunda självmant, efter en si så där tre timmar, fick jag ett annat jobb. Ligga ihopkrupen under själva stolen för att försöka haka fast tramporna med metallskrotet. Det var varmt, trångt och stundtals hopplöst. Jag kände mig redigt så otymplig där under vävstolen. Magen kändes alltför stor och jag ångrade bittert att jag aldrig kom igång med den där stranddieten som jag funderat på många gånger under våren. Men nu fick jag alltså lida över min extrema slapphet. Och mitt stora chipsintagande.

Kulturtanten satt i godan ro, nynnande på någon gammal slagdänga i det svalkande draget från det öppna fönstret och knöt fast den lilla mattbit som Mamma Gertrud vävde sista gången vävstolen stod framme. Miljontals knutar. Jag kravlade mig upp från ”min” plats på golvet under själva vävstolen efter välförrättat värv. Utmattad, uthungrad, föråldrad, svettig och allmänt fet! Det enda som fick mig att orka vidare var tanken på en kopp ångande hett, starkt kaffe. Men först var jag ju tvungen att fråga Kulturtanten om lov. Kaffe nu????