Slåtterminnen...

Efter att flera år passerat utan att vi fått gräset slaget på åkrarna närmast gårdsplanen så kände vi att nu var det dags. Kulturtanten och jag hade pratat mycket om den gamla slåttermaskinen som stod inne i lidret (eller liret som vi säger). Visserligen nästan helt nersjunken i det stampade jordgolvet men den fanns. 

Gubbarna på gården, butikschefen Valdemar och Svågern, tyckte att det var lönlöst att ens försöka. Det skulle absolut inte gå att få ut den. Och om den mot förmodan kom ut så skulle den i så fall inte alls fungera.  Maskinen var helt enkelt alltför gammal. Så var detta slutdiskuterat. Dom kastade sig snabbt in i bilen och drog till stan för att köpa tidning och snus i stället. Hm!

Kulturtanten och jag tittade på varandra. Det blixtrade till i ögonen. Och så var vi överens. Slåttermaskinskrället skulle ut ur lidret om så det var det sista vi gjorde här i jordelivet. På vilket sätt och hur sjutton vi skulle orka spelade ingen roll för nu fanns det absolut ingen återvändo. Så vi kavlade upp ärmarna, spottade i nävarna och satte i gång. 

Vi började med att baxa ut femton stycken halvslaktade, rostiga cyklar som helt typiskt stod i vägen. Vi rullade ut två mycket gamla harvar. Och kastade ut en sju, åtta, skruttiga spadar som ingen använt de senaste 27 åren. Ett och ett halvt ton gamla tegelrör försvann snabbt ur lidret. Och så stod den där i alla sin glans - slåttermaskinen. Hm! Nåja, man såg i alla fall övre delen av maskinen.

Vi fortsatte projektet med att skyffla bort den värsta jorden och så var det äntligen dags att försöka dra, putta och liksom jucka ut slåttermaskinen. Vi tog en liten bit i taget. Ingen lätt sak egentligen. En måste lyfta själva dragstången till traktorn, vilken var en makalös tung historia, och samtidigt orka dra maskinen framåt. Det blev Kulturtantens jobb. Jag stod bakom maskinen och sköt på för kung och fosterland. Efter en kvart var slåttermaskinen ute. Morska som vi nu var så släpade vi fram den på baksidan av logen av bara farten. Mycket belåtna torkade vi svetten ur pannan, skrapade bort jordkocklorna på stövlarna och krafsade spindelväven ur håret.

Observera snökedjorna. Man vet aldrig när snön dimper ner.

Precis då kom gubbarna hem. Vi riktigt såg hur hakorna tappades när de uppmärksammade maskinen på lagårdsbacken. Nu var dom helt plötsligt på ett strålande humör. Klart att vi skulle börja med slåttern. Traktorn vevades snabbt igång och slåttermaskinen spändes fast och så ut på åkern i full karriär. Yippie!! En fick köra och den andra satt på sitsen på slåttermaskinen och styrde och manövrerade slåtterarmen.  Lyfta när gräset blev för tjockt och liksom skaka av massorna för att på nytt dyka ner på slåtterängen. 

 

Inget lätt arbete minsann. Men vem brydde sig om det? Inte Kulturtanten och jag i alla fall. Vi satt i den rangliga utemöbeln med ett välförtjänt glas vin och skrattade så dubbelhakorna guppade i kvällssolen.

"Näru, Valdemar, nu är det min tur att köra!", vädjade Svågern som hade skumpat fyra timmar på den hårda järnsitsen.

Att det sen regnade hela den midsommarhelgen gjorde ingenting. Gubbarna satt på slåttermaskinen dag som natt och nötte av gräset. Bakom varje uppfinningsrik kvinna står en trött men lättlurad man. Glöm aldrig vem som sa det!!!