Bak och framsteg...

Jag får för mig ibland att jag liksom måste bevisa hur himla bra jag är i hushållet (tänk vilka dumheter man kan få för sig?). Jag hade planerat, funderat och filurat under sömnlösa nätter och kommit fram till att framställa en saftig morotskaka och ett rustikt (?) hembakt surdegsbröd. Lätt som en plätt, tänkte jag, tog några taktfasta schottishopp på det knarrande köksgolvet, drog på mig bakrocken och satte kockmössan käckt på svaj. Jag var redo...

 Nu jäser det...

Först rörde jag ihop surdegsdegen men den enda som blev sur var jag. Jag har nämligen mycket liten plats att vara på. Därför blir pytsar och bunkar ställda lite här och var. Men var? Nu stod degen på jäsning. Snabbt fram med saker till morotskakan. Smör och socker skulle röras poröst.

Kan man verkligen kalla detta poröst?
Mamma Gertrud satt och rörde smör och socker i timmar och
det blev poröst så det stod härliga till, vill jag lova...
men inte min röra...typiskt...

Sedan ett ägg i taget. Smör skulle smältas till krämen. Morötter skulle rivas. Snabbt som ögat så hade jag rivit två lagom stora morötter. Då slog det mig plötsligt, rackarn´s, det skulle antagligen finrivas. Bara att se i receptet, tänkte jag, men ack, vad jag bedrog mig. Jag hade ju snott receptet på nätet och bara snabbt raspat ner några stödord bakpå en tidning. Tråkigt nog, hade jag förkortat orden fruktansvärt mycket. Plus att jag hade skrivit väldans slarvigt med en blyertspenna som knappt haft någon udd alls. Det var hart när omöjligt att avläsa receptet, helt enkelt. Jaja, tänkte jag, man får väl gå på känsla, höfta till lite bara. Vad jag helt glömde bort, i stundens hetta, var att jag totalt saknade hushållskänsla.


Jag pytsade i, rörde ihop, och gräddade hej vilt. Baklukten (??) spred sig i stugan. Det blev, mycket riktigt, en morotskaka och ett surdegsbröd. Frågan var väl bara vad det smakade. Men vem brydde sig om det just då...

Oj, hur kunde det bli så här?
Man kan avläsa både yrsel och förtvivlan i det oskarpa fotot...

Nu var det bara disken kvar. Bara??? Gissa om man var nära ett sammanbrott när man såg diskberget torna upp sig mot taket. Jag kan bara konstatera att jag absolut inte är född i farstun. Men heller inte i köket...fast visst går det väl framåt...