Ställde jag om klockan, eller gjorde jag det inte...

Äntligen kom dagen då Pärlan steg över vår tröskel. Det blev ett kärt återseende. Kvällen gick bra. Natten gick bra. Så, måndagmorgon, stod då plötsligt hunden bredvid mig i sängen och flåsade i mitt ansikte med sin uppfriskande andedräkt. Åhå, var det dags för morgonpromenad. Jag kollade klockan på mobilen och såg att klockan var kvart över fem. KVART ÖVER FEM!!! Vilket duktigt vovve, sova ända till kvart över fem. Hon som brukar vilja ut i fyrataget.

Av ljudet på fönstret fick jag en liten föraning om att det inte bara småduggade, det fullkomligt spöregnade. Alltså fick jag byta ut den färdigriggade scooteroverallen mot regnstället. På med alla arton reflexerna (oj, jag borde säkerligen lysa som en julgran i strålkastarskenet). Och så ut i mörkret. Ficklampans ljus dränktes omedelbart av regndunklet likt ett luciatärnljus under en svart presenning. Vi fick treva oss fram i mörkret. Genom vattenpöl och lera. Över stock och sten. Under fullregnade träd som så givmilt gav oss dusch på dusch i vindens takt.

Oj, lika mörkt som att klättra ner i en kolgruva ...skulle jag tro...

Jag är fruktansvärt rädd för att möta andra hundar då jag är märkbart hundrädd. Pärlan är stundtals irriterad (milt sagt) på andra hundar. Jag och Pärlan, plus en annan hund = katastrof. Alltså går vi fort. Mycket fort. Efter cirka 200 meter insåg jag att det absolut inte var ett par regnbyxor som jag nappat tag i ute i farstun. Snarare några mysvelourbyxor som nu genomblöta slafsade runt benen. Men inte ger man upp för bagateller, heller. Det finns ju dom som inte har några velourbyxor alls, får man tänka...

Efter 40 minuter var vi hemma. Märkligt, tänkte jag, inte en bil ens på stora vägen, och det lyste inte i något fönster över huvud taget. Nåja, folk blir ju bara slöare och slöare för vart år som går. Så hängde jag av mig, torkade av den blöta hunden och såg på klockan, oj, redan sex, så bra då kan jag servera frukost till den "slickade katt"-hunden.

Vadå, reflexväst, ska det va nödvändigt...?

Tände i spisen, kokade ett ägg, malde på en panna kaffe, vevade igång datorn, drog en fleecetröja över huvudet och slog mig ner vid köksbordet. När datorn vaknade till liv så slog jag, som av en ren händelse, en hastig blick på datorklockan och vad fick jag se? Klockan var bara kvart över fem. VA??! En snabb blick på mobilen, som visade exakt en timme senare. Gissa om jag blev grundlurad på tiden denna regntunga morgon. Jag hade inte ställt om klockan på mobilen medan datorn tydligen hade ställt om sig själv.

Jaha, se det blev en långfrukost med regnet smattrande mot rutan. Pärlan låg och myste i korgen bredvid sitt gosedjur och frustade till lite då och då. Kanske skrattade hon lite för sig själv, och tänkte, "Ja, minsann, den tanten är verkligen lättlurad!"...ja, jag har ju aldrig riktigt kommit underfund med dom där tidsbytena...ska man räkna framåt eller bakåt?