En romantisk middag för två...

Eftersom butikschefen Valdemar lever ett ganska jobbigt och hektiskt liv så brukar jag skämma bort honom lite då och då. Faktiskt! Försöker verkligen muntra upp honom då han är fantastisk som står ut med mig och mina hopplösa principer. Vem skulle annars orka med en sån urbota gammalmodig typ, som jag?

Därför försöker jag laga till något riktigt gott till han kommer hem till mig på fredagskvällarna. Detta är inte helt enkelt, ja, att få till något gott, alltså. Inte så att Valdemar är märkvärdig och kräver invecklade maträtter från fjärran land med konstiga kryddor, i parti och minut, nej, tok heller, han håller tillgodo med både korv, makaroner och fläskpannkaka. Det är ju helt enkelt jag som är hindret och som hela tiden misslyckas i köket...

Skål på dig lilla gubben...

Härom veckan överraskade jag dock honom med en alldeles underbar kantarellsoppa. Jo, minsann, än är inte undrens tid förbi. Riktigt ätbar soppa ska jag säga, både krämig och smakrik. Ikväll tänkte jag fresta med min alldeles utsökta specialrätt. Stekt lax, broccoli och pasta. Snabbt gjord med färdig Creme fraichesås bara att röra i. Jag lagar ju bara mat med max fem ingredienser. Av princip. Men denna rätt blir alltid perfekt, man kan faktiskt aldrig misslyckas, inte ens jag...

Fast problemet är egentligen inte maten. Det är ju drycken. Det hör ju till reglerna att man bör dela en flaska vin med sin käraste. Sitta och snurra vinglaset mellan fingrarna, se varandra djupt in i ögonen och så ta en klunk vin i stearinsljusets fladdrande sken. Utbyta varma ord med varandra och bara vara kära...

 

Men nu kör det hela ihop sig genom att Valdemar absolut inte dricker vin. Jaha, och hur slutar det tror Ni? Just det, jag blir helt enkelt tvungen att dricka upp allting själv. Okej då, det kan jag kanske stå ut med, men vad ska jag bjuda Valdemar på? Grönsaksdrink, uppruppat vatten (Kulturtantens namn på kolsyrat vatten), eller mjölk, månne?

En gång var vi på weekendresa till Stockholm, Valdemar och jag. Han brukar ju dra iväg med mig lite då och då. För att jag ska få se något annat än vedbon och skogen. Bo på hotell och bara ha det bra. Mycket vänligt av den tålmodige mannen måste man säga. Vi gick i Gamla stan och tittade i affärer. Så hamnade vi på en alldeles, alldeles underbar restaurang. Lokalen hade mycket dämpad belysning, små runda bord med nystrukna dukar på och det stod flämtande stearinljus på alla borden. Man kunde titta ut på gatan där alla gick förbi, frusna och trötta men där satt vi och bara myste.

Vi fick beställa och så satt vi där och smuttade på våra glas. Det var en sådan härlig stämning så att man riktigt väntade sig att det skulle komma fram några och spela fiol och sjunga romantiska sånger för oss. Helt plötsligt fick jag för mig det - du milde tid - Valdemar kommer att fria till mig. Hjärtat slog dubbla kullerbyttor i bröstet. Så böjer sig Valdemar plötsligt ner på golvet...och så...och så...hämtar han upp servetten som fallit ner. Inget frieri där heller. Så om jag nu tänker på kvällens kommande romantiska middag så tror jag att jag bjuder Valdemar på ett glas mjölk. Det blir nog inget frieri i kväll heller...