Nästa morgon vaknade han dock upp från det döda och efter en rejäl frukost fick han en fruktansvärd arbetslust (hm?). Han bröt loss dom gamla fönsterfodren på gavelfönstret i kammaren så flisorna sprätte både hit och dit. Kastade och hivade med kofoten. Han mätte, sågade, finjusterade och mätte igen, sågade och finjusterade. Jag försökte pigga upp honom med glada tillrop, hålla i brädorna i särskilt svåra positioner och tillhandahöll både fika och lunch.
Efter lunch tog vi en snabb vända över till grannstaden. Bara som av en ren händelse råkade vi hamna i vår absolut favvoaffär och där hittade Valdemar en alldeles underbar röd hattask som han absolut ville köpa till mig. Tjat och tjat, tänkte jag och lät honom faktiskt göra det, för annars hade han välan bara blivit sur, man vet ju aldrig med karlar. Så for vi hem. Jag med min nya, fullkomligt underbara, röda hattask hårt i famnen.
Har länge drömt om en hattask. Trodde väl aldrig att jag skulle bli ägare av en röd sådan...(tack Valdemar!) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar