Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 26 maj 2014

I dom värsta avkrokarna...en alltför lång, men oerhört gastkramande och spännande, historia...

Valdemar och jag var ute och åkte bil. Jag föreslog att vi skulle ta en liten extra sväng för att inspektera den nya stugbyn i grannsocknen. Valdemar hoppade högt av glädje, ja, så högt man nu kan hoppa när man sitter fastspänd i bilen. Han fullkomligt älskar att se sig omkring i världen så vi svängde raskt in på den aktuella vägen.

Mycket snart kom vi, efter en ganska så guppig grusväg, fram till stugbyn. Men ack, vilken besvikelse. Där var det svarta, asfalterade, tiometers breda promenadvägar med stora, pråliga lyktstolpar. Även om hela området låg fint nere vid sjön så var detta inget ställe som vi uppskattade. Näe, vi drog iväg därifrån å det snaraste.

"Ska vi ta vägen runt sjön hem?" frågade jag Valdemar. Jajemen, det tyckte han var en strålade idé. "Hittar du den vägen då?" frågade han. Jag gav upp ett hysteriskt gapskratt och lovade honom, på heder och samvete, att jag skulle lotsa honom hem på ett tryggt och säkert sätt. Skulle inte jag som nästan var född i skogarna hitta hem, va? Löjligt...

Vi fortsatte den gropiga grusvägen. Efter en kort bit så jag en skylt vars namn kändes lite bekant men jag blev lite osäker. Skulle vi in dit eller inte? Äsch, vår väg såg ju rejäl, pålitlig och inbjudande ut så jag pekade lite tufft ut rätt riktning. Visserligen trodde jag nog att däcken skulle slitas rejält av dom guppiga groparna men tänkte: "Tur att vi inte tog min lilla, gulliga bil i alla fall."...jag tackade min lyckliga stjärna...
Hur pass uppiggad blir man egentligen av ett tio hektar stort hygge...
 

Vi körde och körde. Med jämna mellanrum ropade jag uppmuntrande till Valdemar: "Men nu börjar jag känna igen mig!" eller "Ja, den här stenen kommer jag så väl ihåg!" fast jag inte alls visste vart vi var på väg. Vägen kantades av stora, risiga hyggen och stundtals av stora, deprimerande myrar. Inte en bil syntes. Och på den sista halvtimmen hade vi inte sett enda hus.

Nu började paniken infinna sig och när det kom en skylt där det stod att vi kommit in i ett nytt landskap så började mina svaga nerver kännas av ordentligt. Fick liksom en flashback från tiden som tävlingsorienterare då man ofta irrade runt i timmar i stora skogar utan att ha den minsta aning om var man befann sig och då man bara väntade och önskade att få se ett levande tecken.

"Vi vänder!" skrek jag synnerligen upprörd. "Vi kommer aldrig hitta hem igen" halvgrät jag. Men Valdemar bara körde och körde och han fick verkligen koncentrera sig på att försöka parera mellan dom djupaste groparna så inte hela hjulupphängningen skulle ge vika. Jag trodde att vi kört minst åtta - nio mil och nu var jag fullkomligt desperat.
Detta hygge har några år på nacken...

Då, precis då, mötte vi en bil. Visserligen av det rostigaste och skruttigaste slaget men vi vinkade och hejade glatt och jag kunde till och med ge upp ett litet skratt medans jag torkade svetten ur pannan. Det fanns folk i trakterna. Vi var inte ensamma i hela världen. Så körde vi förbi en gård och så blev grusvägen plötsligt till oljegrusväg. Efter en kvart kom vi fram till en vägskylt. Jösses, Amalia, vi hade kört i cirklar. Var nästan framme där vi för länge sedan hade svängt av. Och vi hade bara kört knappt fyra mil.

Andra människor tar trevliga, intressanta och givande bilturer lite då och då bara för att berika livet genom att få se lite vilda djur, fina hus, underbar natur och sådant men jag kommer aldrig att vilja göra det mer. Det enda vi såg var en bil, tre gårdar, en ynka räv, och så bara myrar och kalhyggen. Och så denna grusiga, gropiga och guppiga väg...
Tråkigt nog så glömde vi att kolla om det fanns toapapper där inne...
men det gör inget för jag kommer aldrig köra förbi
på den vägen någon mer gång...det är en sak som är säker...

Den här vägen var så öde att dom till och med hade vindpinade, föråldrade och rangliga utedass mitt ute på kalhyggena, vilken idioti tyckte vi då ...men kom på att det var nog bara någon EU-regel "På varje hektar kalhygge skola ett stycke utedass uppföras." Allt enligt paragraf 5 punkt 11...

6 kommentarer:

  1. Å herre gud! Jag finner inga ord...men skrattade gott gjorde jag! :)
    Ta det lugnt med bilturerna i sommar!
    /Annica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det blir helt enkelt inga bilturer i sommar. Mina nerver klarar inte av sådana aktiviteter. Vi får ta cyklarna. Då kommer vi inte så himla långt iväg i alla fall...

      Radera
  2. Dagens skratt! Tack för det:-) Kanske ni bara skulle promenera lite stillsamt....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller annars kanske Valdemar kunde skjutsa mig runt i skottkärran...

      Radera
  3. Jösses lilla gumman vilket äventyr,) Känn som något jag skulle kunna råka ut för.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan bara säga, det var som en mardröm...åk aldrig på okända, gamla grusvägar i obebyggda trakter...

      Radera