Allt på ett bräde...

Mitt rejäla skärbräde. Barnens slöjdalster, stående,
kan inte mätas med mitt på en och samma dag då dessa är
blott en tredjedel så tjocka mitt. 

När jag började mellan-stadiet så åkte man till skolan i grann-byn någon mil bort. Då det var dags för trä-slöjd skulle man givetvis tillverka under-bara alster och man gjorde absolut sitt yttersta för att lyckas. Jag blev hänvisad till ett hörn i salen för att göra ett skärbräde. Om det var bara jag som fick just det uppdraget är jag osäker på, jag vet bara hur jag slet i mitt anletes svett med såg och hyvel och, ja, i princip alla redskap som fanns i slöjdsalen.

 

Efter många, långa och kämpiga månader blev det äntligen dags att ta hem brädet. Jag slet som ett djur för att orka få upp det på skolbussen. Vadå slet? Jo, skärbrädet var nämligen av det allra största och tyngsta slaget och jag var mycket liten och spenslig (på den tiden, ja). Möjligen hade slöjdsalshyveln varit oslipad så till den milda grad att den helt enkelt inte tog ett enda hyvelspån. För hur jag än hade jobbat med hyveln så förändrades inte skärbrädet ett smack.

Maken till stabilt skärbräde får man leta efter...

 

Pojkarna på bussen höll på att skratta ihjäl sig och frågade retsamt om jag "hade gjort en huggkubbe i slöjden" så jag kom hemspringandes med det förbålda skärbrädet och slängde det på köksgolvet så fönsterrutorna skallrade. Pappa Anders försökte förtvivlat trösta mig med att det var bra med ett sådan tjockt skärbräde för då skulle man ju kunna hyvla av det då och då. Om man nu ville...alltså...

Idag ser man stora, tjocka och tunga skär-brädor i var och var-annan inred-nings-tidning och -blogg. Ju större, tyngre och rustik-are desto bättre. Tänk om jag hade vetat det den där gången på bussen då pojkarna gapskrattade åt mig och jag var nära att bryta ihop. Idag känner jag mig rätt stolt när jag baxar fram mitt kära, gamla, tunga skärbräde och som hållit så bra i 45 år...ja, för ett sådant rekorderligt bräde kan ärvas i generationer...bara så att Ni vet...