Snöblind...

Vadå, snöblind i juni? Ja, visserligen har det varit fruktansvärt kallt för årstiden men nu handlar inte detta om riktig snö, nej, det handlar om det kritvitaste av vit målarfärg.

Vi kämpar ju och sliter uppe på Lilla stugvinden. Jag, i min naiva natur, inbillar mig att vi är inne på slutspurten. Väggar och tak har målats vita, fönsterna är färdigmålade och det ser faktiskt skitbra ut. Jo, visst, det är klart, trappan fattas fortfarande men det anser jag som en simpel bagatell. Vi hoppar upp och ner genom hålet i mulltoataket som värsta cirkusakrobaterna, ja, man måste nog säga att vi är ganska viga för att vara i vår ålder.

Lite suddig och sned bild
men det var under mitt anfall av snöblindheten
vilket kan förklara det hela...

Igår så hade jag fått order på väggmålning. Nej, tack och lov, inga kurbitsmålningar utan bara vita väggar. Dessa ska ju inte förbli vita men eftersom vi har satt upp gips så var det bra att måla på ett lager färg så att inte tapeterna skulle bubbla sig eller vad det nu var. Och jag lydde direkt, så klart. Skulle någon ha sagt att jag borde göra något helt annat, typ hänga upp och ner från taket och bredspackla golvet, då hade jag omedelbart kastat mig över den uppgiften.

Alltså där kröp jag på knä och målade långsidorna vars vägghöjd är endast en meter. "Klatsch, splatsch, smet..." jag smackade på rejält med färg så det skulle bli riktigt täckande och bra. Efter någon timme så var det dags för första gaveln vilket kändes rätt skönt då mina stackars knän blivit något anfrätta av golvhasandet, ja, då och då kändes dom nästan steloperererade, faktiskt. Nu började helt plötsligt den vita färgen överta mitt seende. Vitt tak och så den mer och mer påmålade vita väggfärgen och lägg därtill ett vitaktigt dis genom fönstret. Ett tag i allt det ljusa förlorade jag färgseendet totalt och såg bara vitt, vitt, vitt...Jag famlade, trevade mig fram, livrädd för att riskera att drutta rätt ner genom mulltoataket.

Jisses, vad tjusigt det är med dom gamla bjälkarna...

Jag lutade mig mot en av timmerstocksstöttorna och försökte sansa mig och fokusera på den träbruna färgen. Sakta men säkert återfick jag medvetandet och det mer normala färgseendet. Tog det säkra före det osäkra och hissade ner mig till undervåningen och satte mig i säkerhet på kökssoffan. Med en kopp kaffe för att stärka mina labila nerver...

Varken röda rummet eller gröna vågen...skulle
i så fall bara vara en plats att förvara det vita arkivet på... 
 

Ja, se det där väggmålandet, jag måste säga att det tar en hel del på krafterna och stundtals skulle man helst vilja hiva både målarburk och pensel ut genom fönstret. Det är då man måste försöka se det positiva i allt det mörka (i detta fall det ljusa). Till exempel det att stå och slipa spackel i ett mycket litet utrymme, dag efter dag, eliminerar garanterat alla eventuella risker att drabbas av fett hår...jag lovar...