En tur med velocipeden...

Idag blev det en cykeltur i stället för den gamla, vanliga powerwalken då min skröpliga vrist behövde lite vila. Om nu foten är skadad idag vad kommer då inte mina knän vara i morgon. Jag som egentligen tycker att cykling är förtvivlat tråkigt och sliter dessutom oerhört på mina knän men vem har sagt att träning ska vara en dans på rosor.

Jag minns en gång i ungdomens dagar då jag tränade ganska mycket, tävlingsorienterade och sprang diverse motionslopp. Jag hade en trogen träningskamrat (tack Christina) och vi höll ihop i vått och torrt. En dag föreslog hon att vi skulle delta i ett motionslopp - på cykel. Jag kan inte direkt påstå att jag hoppade högt av glädje men det var väl klart att man skulle ställa upp.

Skaplig racerbike, va?
Har ärvt den av Signe, Polismästarens gamla vän,
vars måg faktiskt var med på cykling i OS för länge sedan...
dock inte på den här cykeln ...så klart...

Cykling var inte min favvosport ens då och jag hade ingen lämplig cykel så jag fick låna en med tre växlar. Jag hade aldrig någonsin använt mig av växlar och gjorde inte det den här gången heller då jag för säkerhets skull bara cyklade på ettan.

Cykelloppet var 77 km. Ja, och dessa kilometer var bergsäkert felmätta för vi höll på under många, många, långa timmar. Alla cyklisterna var så pass oförskämda och körde om oss hela tiden och det enda som höll mig uppe var vätskekontrollerna. Som vana Formel 1 förare svängde vi in på depåerna och jag ville aldrig lämna dom, egentligen.

Tänk vad smala dagens landsvägar är.
Är det möjligen bestämt att man bara får möta en ko nu för tiden?
 Ja, man kan ju undra...

Dagen efter hade jag katastrofalt ont i rumpan och ena knäet ville bara leda sig åt fel håll men vad gjorde det med tanke på den motionen vi fick den dagen...

Bara ett par tramp kvar...
och så är man äntligen hemma...

Idag cyklade jag bara 7 kilometer och tänk, den sträckan passa mig alldeles ypperligt bra...varför hålla på att pressa sig helt i onödan...