I björnens spår för framtids segrar...

Det är inte bara skolan och jobben som har startat upp efter en underbar sommar, nej, för nu drar ju också tantträningen igång igen. Det blev ett glatt återseende när vi strålade samman i torsdags. Systrarna Yster, Fru Karlsson och så jag då.

Vi startade upp höstterminen med en tur i skogen. Alla i gruppen hade verkligen längtat efter fortsättningen på orienteringskursen och suttit hemma så gott som hela sommaren vid köksbordet och tränat in karttecken och skalor (nej, naturligtvis inga arior heller). Nu råkar det bara ha blivit så att jag med min gedigna orienteringsbakgrund helt enkelt låter resten av gänget att ta över stafettpinnen, eller ska man kanske säga, ta över kompassen. Nu är det äntligen min tur att lulla på där bakerst i kön...

I turordning: Lillasyster Yster, Fru Karlsson
 och så Storasyster Yster...

Denna orienteringstur gick genom byns absolut svåraste och besvärligaste terräng. Tät växtlighet och mycket sanka marker. Det gick trögt för oss alla. Benen kändes tunga efter sommarens dagar i vilstolen och huvudet ville liksom inte riktigt hänga med. Jag försökte förgäves få upp tempot på tanterna men vänta bara till framåt allhelgonahelgen då kan jag lova att det är fart på oss alla fyra.

Över stock och sten. Genom kärr och täta granområden. En kontroll höll vi på att missa totalt. Jag fick tillbaka den där gamla, vanliga, ångestfyllda panikkänslan som jag hade så ofta under mina orienteringstävlingar. Var är jag? Vart ska jag? Hur kom jag hit? Vad i all världen ska jag ta mig till? Så klart så försökte jag dölja det inför mina kära träningskamrater. Gick mest omkring och verkade tuff, stöddig och överlägsen, precis som jag alltid brukar vara.

Storasyster Yster visar sin allra bästa sida -
kompassgång av den absolut
säkraste sorten...

Så kom själva vändningen - vi råkade på en stor bajshög i skogen. Ingen liten harlort heller, ingen rådjur- eller älg-skit. Näää, vi såg direkt att det var en hög med äkta björnspillning. Nu helt plötsligt blev det fart under galoscherna. Vi fullkomligt flög fram över hyggen, träsk och nästan helt oigenomtränglig skog. En och annan kontroll rusade vi förbi men det var först när vi hunnit in i bilen och ordentligt låst dörrarna som vi kände oss riktigt trygga. Vi flämtade på länge och svettades vanvettigt mycket efter den hysteriska, halvmilslånga språngmarschen då man stundtals riktigt kände björnens flåsande i ryggen.

 En äkta björnbajs...
som man längtat efter att så syn på en sådan...

En stund senare vi fick det bekräftat från välunderrättad källa (Lasse Skogvaktare) att det verkligen var björnskit som vi råkat på (tack vare en suddig, snabb mobilbild). Ja, vad såg vi inte där i skogen, om inte en genomgrävd myrstack där vi strövade omkring. Och mig veterligen så gillar björnar myror, för så var det ju i Djungelboken. Ja, den där scenen med Mowgli och Baloo: "Vadå, käka myror?" "Ja, det kittlar dödsskönt i kistan!" Eller var inte Baloo en björn? Eller har jag möjligen fått det om bakfoten? Som vanligt...



Fru Karlsson försökte gömma sig i björkslyn
men vi hittade henne direkt...

Fast jag vill varken äta myror eller träffa några björnar i fortsättningen. Håller just nu på att googla på hur man på ett effektivt sätt kan skrämma bort björnar. Har fått för mig att man ska använda så kallade björnpinglor för att hålla björnarna på avstånd. Jisses, vad det ska låta i skogen nästa vecka då vi återvänder till brottsplatsen och fortsätter vårt kontrolletande..."inte kan man ge sig bara för att en eller några björnar härjar i trakten"...sa hon (jag alltså) tufft och slog näven i bordet...