Radar - min trogne vän...

I morse när jag klev ut genom ytterdörren på Lilla stugan blev jag direkt attackerad. Helt utan förvarning och helt utan anledning. Tyckte jag, ja. Men det tyckte förvisso inte dom illvilliga getingarna som säkerligen slagit vad om hur många bett dom skulle kunna sätta in på den gamla damen (=jag alltså).

Till vänster om dörren, högt upp,
 behagade monstren att hålla till...
utan att ens fråga om lov...

Två rejäla hugg i nacken. Som gjorde fruktansvärt ont. Jag hoppade och jag skrek en lång stund. Tordes inte gå tillbaka in utan jag flydde till Stora stugan. Rev fram en sockerbit ur skåpet, blötte den och försökte nå själva brottsplatsen, alltså i punkten nacke-skulderblad-rygg. Vilket inte var det lättaste, visade det sig, för jag blev tvungen att nästan vända ut och in på mig själv innan jag kunde pressa den delvis upplösta sockerbiten mot betten. Smärtan avtog sakta med säkert. Men det gjorde definitivt inte ilskan. Tvärtom...

Jag störtade ut i boden, greppade den största Radarburken och satte så fart mot Lilla stugverandan. Nu skulle här utgjutas hämnd så det stod härliga till. Jag fick rigga upp en av våra rangliga trädgårdsmöbler så jag skulle kunna nå upp till ingångshålet som jag noga lokaliserat.

Getingarna flög irriterat fram och tillbaka och med jämna mellanrum klättrade jag upp på stolen och gav på en rejäl duschning och så snabbt ner för att ta betäckning. Så gick den förmiddagen. Efter några timmar så verkade getingarna gett sig av eller låg dom möjligen och tryckte där inne för att ge tillbaka mångdubbelt upp?

Jag har viss erfarenhet av getingbon, inte för att jag vill skryta men så är det faktiskt. En sommar fick vi syn på ett rejält getingbo i vedboden vilket kunde förklara den intensiva strömningen av getingar som gjorde oss sällskap under vedklyvningen. Boet måste omedelbart bort då Herman Humlestör var getingallergisk och då vi faktiskt måste få klyva i fred.

Som vanligt kom jag på en oerhört bra lösning. Någon kunde klä sig i motorcykelkläder som någon slags skyddsutrustning. Denna någon var naturligtvis Valdemar, som faktiskt hängde på uppdraget direkt. För säkerhets skull kom jag på att om han också tog på sig hjälmen och fällde ner visiret i kombination med att vira halsduken runt munnen, så skulle utrustning vara komplett. Och så blev det...

Tyngd av ansvaret stegade Valdemar fram i dom tunga mc-stövlarna. Så klart var det rätt varmt inne i mc-stället men ibland får man inte känna efter så himla mycket, särskilt inte som när det gällde ett sådant hedersamt uppdrag som det faktiskt gjorde denna dag. Valdemar sprejade koncentrerat och intensivt på getingboet som om han inte gjort annat än att ha sprejat hårsprej i hela sitt liv. Med en radarflaska i vardera näven. Skaka - spreja! Skaka - spreja! Det surrade och det flögs högt och lågt. Getingarna var fullkomligt ursinniga. Men ju fler duschningen ju färre getingar blev det. Valdemar räddes inga små flygfän heller utan han kämpade tappert på, outtröttlig.

När tiden så var inne räckte jag fram spaden och en rejäl hink med tillhörande lock (själv så var jag utrustad i Pappa Anders rejäla regnkläder - styva som masonitskivor men bra, riktigt bra, kvalitet). Valdemar skyfflade loss boet och fick ner det i hinken. Jag rusade fram, snabb som en vessla, och tryckte på locket. Jajemen, så var det boet borta. Fram emot kvällen gläntade jag helt hastigt på locket och hällde i en hink med vatten och så på med locket igen. Morsning och godbye med dom getingarna.

Denna metod kanske inte är att rekommendera, rent allmänt, men så kan man göra om man är helt befriad från förstånd (som jag alltså). Men skulle Ni, mot förmodan, råka på en motorcykelklädd man med en radarsprejburk i vardera handen så kan jag nästan lova att det är min Valdemar...rusar det dessutom en hysterisk kvinna runt som en skadeskjuten kråka och skriker gällt, då är det garanterat jag!!! Anticimex, here I come...