Två skrattande skator och en hostande igelkott...

Valdemar och jag startade vår semester den här veckan. Tänkte liksom suga på karamellen och börja ledigheten då alla andra precis börjat jobba. Men det hela kändes nästan lite snopet. Vissa hånflinade lite föraktfullt när vi hoppade och tjoade och gladdes över att vi äntligen nått fram till semestern. "Vadå, semester nu när sommaren nästan är slut, vad värdelöst?" kunde man höra hur det ekade genom byn. Men vi tillät oss inte att nedslås av några opålitliga och helt intelligensbefriade personer, nä, vi kastade oss direkt på den traditionella sommarfikaturnén och mjukstartade lite med en tur till grannstaden Arboga där vi besökte "Två skator"

Ett synnerligen sympatiskt ställe som alla borde besöka. Som en liten oas mitt inne stan bara ett stenkast från ica, apoteket och bolaget. Två skator är liksom en liten gård med uthus, stor gräsmatta och ett innefik med unik stil. Frampå gården, precis när man kom in låg en gammal träplog, något som såg ut som gediget hässjevirke och lite annat intressant. Vi kunde nästan inte slita oss därifrån men så fick vi känna det utsökta doften från köket vilken bokstavligen talat drog oss in på caféet.

Dom "två skatorna", får man säga så, stod vid disken iklädda hucklen och förkläden. Vänliga, skojsiga och osedvanligt trevliga. Här kunde man välja på allt och inget. Vad sägs om skatflarn, knäckrutor och kakor vid namn "dubbelt så goda"

Jag slog till på en grov ostmacka med lite grönt och en jitterbuggare, ja, Ni vet dom där kakorna som kallas för skrynklor hemma hos oss. Men nu låg dom i formar, var dubbelt så höga som våra och var underbart sega, goda och direkt smälte i munnen. Runda Matilda-bullen tog en läcker skinksmörgås medan Valdemar var på lite surmulehumör och hoppade över mackan men med lite trugande från Matilda så beställde han en hallonkaka med vaniljfluff precis som hon gjorde. Och Valdemar, han tinade minsann upp allt eftersom kakan avåts. Och vem skulle inte gjort det? Jag fick på nåder smaka lite på Matildas kaka och fluff och jag säger bara mmmmmums...

Lägg märke till dom höga skrynklorna,
eller jitterbuggarna, och ja, jag åt faktiskt
 två stycken...och hade utan problem
kunnat få i mig ett par, tre stycken till...
om så vore ...

Vi satt där och myste i förmiddagssolen tillsammans med ett gäng getingar då vi plötsligt hörde ett fruktansvärt hostande. Hostandet fortsatte och vi såg oss förtvivlat omkring för att finna källan till hacklandet för jag ville att Valdemar omedelbart skulle skynda fram och erbjuda sin bästa vän, inhalatorn, för att lindra den hostandes pina. Det var då vi fick syn på en gullig igelkott under uthuset och så fick vi både se och höra att det var den stackarn som hade sådan fruktansvärd hosta. Nu vägrade Valdemar direkt att lämna ifrån sig sin inhalator, lite småsnålt av honom kan man tycka, men vi informerade naturligtvis kaféinnehavarna, skatorna alltså, om den hostande igelkotten och, som dom djurvänner dom var, så rusade dom omedelbart ut med en flaska hostmedicin.

God morgon Herr Igelkott!
Hoppas att hostan ger med sig...

Mätta och belåtna tog vi oss en tur i den underbart mysiga gamla stadskärnan. Ån som rinner igenom och alla broarna gör staden alldeles oslagbar och alla ågårdarna då, med strandtomt, vilka kan göra en grön av avund. Som små flickor så var Kulturtanten och jag ofta i Arboga då vi hade Mormor Karin och Morfar Eskil boendes där.  Under alla släktkalas så drog vi kusiner runt och gjorde staden osäker. Vi blev helt enkelt tvungna att gå ut då Mormor Karin bara hade en etta och med alla hennes barn och barnbarn samlade blev vi tjugofem stycken, så var skulle vi annars få plats?

Risken för mig när jag går på broar eller vid vatten är
att jag lätt kan få för mig att vilja hoppa i...
så jag får verkligen stålsätta mig för
att behålla bägge fötterna på jorden...

Vi hittade till varje gränd, kände till varenda kiosk och vi invaderade alltid söndagsmatinén, hela kusinskocken, allt från bebisarna upp till femton-sextonåringarna. Vi hade för vana att ta hand om varandra vare sig vi ville eller inte. En gång tappade en av femåringarna sin godispeng inne på bion, kunde det ha varit en krona eller möjligen en simpel femtioöring. I vilket fall som helst så hörde vi och alla andra biobesökarna hur denna förargliga slant rullade ner för det sneda biografgolvet. Och ungen till att gapskrika, så klart. En av dom stora kusinerna fick åla sig mellan varje bänkrad för att försöka hitta den usla slanten alltmedan ungen gallskrek för kung och fosterland. Ska sanningen fram så minns jag inte om pengen hittades faktiskt, har inga minnen av filmen heller men det är smällar man får ta.

 Detta är definitivt inte livets skuggsida...

Nästa gång Ni stannar till i Arboga så se till att ha hostmedicinen till hands och kom alltid dit med tom mage så Ni kan proppa i Er en massa godsaker hos "Två skator"...som för övrigt blev tre när jag klev in...