Bohem-hem

Många har kommenterat mitt spartanska liv efter flytten hem till gården. Typ, helt ointelligenta, fullkomligt inkompetenta, påståenden som att huset är på tok för litet. Vissa påstår till och med att jag lever som en bohem. Vadå, säger jag, och står som ett frågetecken. Okej, jag kan väl erkänna att det lilla köket, den lilla kammaren och den lillalilla farstun inte ger många kvadrat. Det är svårt att umgås många här i lilla stugan. Man får organisera förflyttningarna från kök till kammare och vice versa. Gå efter en viss turordning liksom. Det gäller att hålla in magen för att komma förbi och fram.

Och det är likadant med mulltoan. Mycket liten. Har man bredare rumpa än 62 cm så får man svårt att manövrera sig in på toan. Då får man helt enkelt baxa in sin kroppshydda baklänges. Men det är inga problem, det finns lösningar för allt. En del retar sig på att jag envisas med att ha mulltoan i skafferiet. För mig verkar det helt naturligt. Skafferiet hamnade ju i det gamla skoskåpet. Och skorna blev inkastade under soffan. Och vem hamnade i kökssoffan om inte jag. I egen hög person.

Jag älskar min mulltoa. Man sitter som på en tron därinne. Högt, men ändå stadigt och tryggt. Väggarna är målade i kritvitt så det blir liksom någon slags ljusterapi där inne. Man kan sitta och följa spindelns liv och leverne i takhörnet. Eller bara vila ögonen och studera dammtrådarnas dans i luftdraget. Fläkten brummar lugnande. Värmen från djupet av mulltoan sprider en behaglig temperatur. Ljuset sköljer över en. Allt känns trivsamt sövande. Man hamnar i ett meditativt tillstånd.

Andra reser världen runt men inte jag, jag vill bara sitta här inne på mulltoan i lugn och ro, lösa ett korsord och ta det lugnt. Men är det verkligen normalt att ta sig en kopp kaffe på toan? Jag bara undrar...