Rågmjölsgröt och gamla mamelucker

Jag har så gott som hela livet haft besvär med värk i benen. Nära och kära har envisats med att det "bara" varit växtvärk. Pyttsan!

Värken är dock inget som jag egentligen brytt mig så mycket om. Det har ju funkat ändå. Det som behövs är mycket kläder och värme. Både natt och dag bylsar jag på mig. Jag kontrollerar även andras klädsel och jag delar gärna med mig av alla mina pigga tips. Helt gratis. Men trots det är det inte många som uppskattar min omtanke.

På kvällen gör jag mig klar för natten. Jag står definitivt inte, med ulliga, skära tofstofflor i min välfyllda walk-in-closet och väljer ut ett väldesignat och läckert spetsnattlinne, nej, tok heller. Jag står på huvudet i pyjamaslådan på den avskavda, gamla byrån och väljer och vrakar.

Först fiskar jag upp en gosig nattdräkt. Gärna av flanell. Plockar upp ett par varma mamelucker med flossad insida. Fram med benvärmare. Knävärmare. Dubbla raggsockor. Fårskinnsfällen läggs på den muggiga tagelmadrassen. Den lite malätna yllefilten hängs på den rangliga pinnstolen bredvid kökssoffan. För säkerhets skull.

Nu hände det sig att jag kom att läsa en bok med huskurer. Där fann jag ett riktigt intressant kapitel som handlade om värk.  Och där, klart som en stjärna lyser, kunde jag läsa om lösningen på mina benvärksproblem.

Man skulle ta rågmjölsgröt och fylla i tygpåsar. Dessa påsar skulle man binda runt de områden som man hade besvär med. Ja, men vilken bra idé. Jag satte genast igång med att sy tygpåsar och att koka rågmjölsgröt. Så gällde det att slaska i gröten, knyta ihop och så binda på sig påsarna. 

Det är svårt att röra sig kvickt med sladdrande rågmjölsgrötspåsar runt armar och ben, det lärde jag mig denna dag. Man fick förflytta sig som i slowmotion så inte knägrötpåsarna skulle halka ner. Men vad gör man inte för den goda saken skull?

Summa summarum? Jo, för all del, detta grötomslag är nog väldigt bra. Och det kändes ju alldeles förträffligt, så länge värmen fanns kvar i gröten i alla fall. Ska sanningen fram så har jag återgått till flanellsärk, mamelucker, ylleknävärmare och de hemstickade ullraggsockorna. Ingen lustiger syn. Eller, det är kanske just det, det är?

Men bara som ett litet tips: ha alltid en påse rågmjöl i skafferiet. Som en liten vän i nöden. Man vet aldrig när smärtorna sätter in…