Hur kul är det med djur? Egentligen alltså...

Vissa djur är enormt roliga, andra ruskigt gulliga, en del kan vara riktigt sällskapliga faktiskt men många är bara till besvär. Det är dom man aldrig någonsin skulle vilja gosa med. Till exempel myrorna på altanen, tvestjärtarna i brevlådan, huggormarna i trädgården, flugorna i soppan och så vidare.

På våran ö har vi bävrar. Vi vill inte ha dom där och dom har aldrig bett om lov att få bo där ens en gång. Men dom håller sig envist kvar.

Ön är snart ett enda stort kalhygge. Bävrarna gnager och fäller så gott som alla våra lövträd för att kunna bygga sin gigantiska hydda större och större och större. Området ser mest ut som ett bautastort plockepinn nu. Inte särskilt upplyftande ska ni veta.

 Alla trädslag duger. Här har de gått loss på björkarna.

 Den stora ståtliga aspen med ett midjemått på cirka fyra meter kommer snart att falla.

 
 Här ser det ut som småbävrarna varit ute




 

Vissa försök med att få bort bävrarna därifrån har gjorts under åren. Våra bäverjägare har gjort sitt bästa för att skjuta dom. Men bävrarna är smarta. Dyker bara snabbt ner under vattnet, liksom tji fick ni, och så är som försvunna för resten av den veckan. Kvar sitter de snopna jägarna i den lilla, gistna ekan och öser med öskaren för fulla muggar för att inte sjunka ner mot den dyiga bottnen. 

Vi har också försökt att skrämma bort dom. Bävrarna alltså, inte jägarna. Vi har bankat på den stora lerhyddan och ropat argt och högt:

"Om vi får syn på er så kommer vi att jaga er runt, runt ön och slå er i ryggen med en jättestor pinne. Så passa er riktigt noga!"

Dumt sätt egentligen, klart att dom inte kommer ut då. Men skulle dom mot förmodan ändå kika ut och få syn på oss, två bastanta tanter med mord i blick, då skulle dom genast lägga svansen mellan benen och dra så fort det bara gick...