Så kom den dagen då vi äntligen fick nytta av min
kropp. Jo, det är sant. Och missförstå mig rätt.
Så här var det: Årsveden
skulle hem ur skogen. Den gamla Terriern, traktorn alltså, var som vanligt i topptrim
men vedsläden, från 1923, var inte pigg. Renoveringen hade dragit ut på tiden,
eller hade egentligen aldrig riktigt startat så släden låg fortfarande som ett vrak.
Butikschefen ordnade en fyrhjuling med tillhörande kärra. Oj, skulle
sådana moderniteter komma till vår gård. Jajemen. På med kärran och ut i
skogen. Vi lastade på riktigt duktigt. Och så snabbt köra hem för att lasta av. Men
vad händer? Vid den nästan lodräta backen vägrade fyrhjulingen gå framåt.
Kanske för tungt lastad. För mycket snö. Eller vad den bara trött?
”Upp på
maskinen, du frodiga kvinna”, ropade Valdemar. "Gulp!", tänkte jag och ramlade
baklänges i den djupa snön av förvåning . Men jag gjorde som han sa. Tog ett redigt
skutt och placerade mig längst fram på fyrhjulingen. Och där satt jag med hela
min kropp och höll i mig allt vad jag orkade. Med alla mina kilon som duktigt
tyngde ner frampartiet. Och kan ni tänka er, vi kom uppför backen allihop.
Terrängfordonet, vagnen, lasten, Valdemar och det ljuva kuttersmycket.
Valdemar
log med hela ansiktet. Man kunde skymta de plirande ögonen bakom hans igenimmade
glasögon. Snoret i mustaschen glänste i solen. Han fick en snödusch uppifrån
den stora tallen rakt ner på nacken men det gjorde ingenting. Detta var livet!
Efter några timmar i skogen tog krafterna slut. Vi körde in maskinen och stapplade hem. Jag slängde mig direkt
i ett varmt bad för att mjuka upp knän och armbågar som verkligen tar stryk av
skogsarbetet. På väg in till lilla stugan så kastade jag mig ner i den lätta, fina snön och
rullade några varv. Naken alltså. Bara för att bättra på välbefinnandet lite extra. Jösses, Amalia, det
var friskt!
Den gamla timmersaxen i all sin glans |
Sen satt jag framför kakelugnen inrullad i den sträva, gamla
hästfilten. Valdemar värmde lite Skogsglögg
och vi skålade med varandra. Rödmosiga i ansiktet och ganska utarbetade. Men
nöjda med dagens arbete. Med den takten skulle det nog bara ta två, tre månader
innan veden var hemma. Men vem har bråttom? Inte vi i alla fall…
Haha! Tänk det har jag aldrig kommit ihåg, att jag skulle kunna ha en ny karriär som kuttersmycke!
SvaraRaderaKilona har jag i alla fall på plats och även om knäna är litet stela, så skulle jag säkert kunna pallra mig upp till fronten!
Skulle faktiskt njuta av att vara kuttersmycke - tror jag...
Mina knän var lite skröpliga redan från början och dom blev inte direkt bättre av fyrhjulningsåkningen, det måste jag erkänna. Men jag tror det bara gäller att inte känna efter så himla mycket. Och kämpa vidare...
Radera